Fredag, 26 maj - vecka 21
Karlstad

När Herrhagsskolan var en fristad

Året då tyskarna kapitulerade och andra världskriget tog slut känner vi alla till. Men dagen då Herrhagsskolan i Karlstad blev ett beredskapssjukhus och fristad för flickor från koncentrationslägret Bergen-Belsen är mindre känt.
Artikeln fortsätter efter annonsen

Ett samtal från Medicinalstyrelsen i Stockholm inkom till Värmlands läns landstings förvaltningsutskott i Karlstad den 21 juli. Styrelsen hade ordnat med läkare och sjuksköterskor, men behövde ett sjukhus för att kunna ge vård till 300 flickor med tuberkulos, som evakuerats till Malmö från koncentrationsläger. De hade körts till Sverige och Malmö med de vita bussarna.

Herrhagsskolan hade under kriget förberetts till ett beredskapssjukhus för det fanns bra hygienmöjligheter, som bad, bastu och tvättplats att den låg nära järnvägsspåren var också bra. Därför kunde skolan snabbt tas i bruk som sjukhus efter samtalet från Stockholm. Under fyra dagar hade ungefär 100 personer varit i intensivt arbete att hjälpa till att förberedda sängar till de 300 kvinnor som förväntades vårdas på skolan.

På torsdagseftermiddag klockan 13:24 rullade ett tåg med vagnar som hade Röda korsets emblem på sidorna in till Karlstad. Trots att det hade varit sekretess kring när eller vart tåget skulle komma in hade en hel del åskådare hittat till platsen. 159 kvinnliga överlevare från koncentrationslägret Bergen-Belsen, utanför Hannover i Tyskland, hjälptes av från tåget.

Värmlands Folkblad skrev "Kvinnorna buro tydliga spår av de lidande de har fått utstå, de som kunde förflytta sig till ambulansen till fots – det var 122 av kvinnorna – sträckte magra, knotiga händer mot Röda korsets sjukvårdsmän som hjälpte dem ner från de höga vagnarna och benen voro smala som underarmar."

Förstahandsvitten

Med hjälp av Kaisa Person, 86, som idag bor i Charlottenberg och Hertha Spier, 97, som bor i Porto Alegre i Brasilien kommer VF att försöka ge er historien.

Det var efterkrigstid och fortfarande ransoneringar på vissa varor som kaffe, tobak, socker och mjöl. Höga staket hade kommit upp runt Herrhagsskolan som var stängd för sommarlov. Kaisa Person, som bodde intill skolan, hade precis tagit realen när hon en dag upptäckte att det var flickor på skolgården.

– Det var rena turen att jag en dag råkade gå förbi min gamla skola när någon av flickorna var ute på skolgården. Flickorna hade nästan inget hår och jag fick veta att de hade blivit rakade vid avlusning när de satt i karantän i Malmö. Jag kunde prata tyska och en av flickorna som hette Hertha, frågade mig om byggnaden de hade kommit till och undrade vart i Sverige vi befann oss. Jag berättade att jag bodde i närheten och att jag skulle komma tillbaka samma tid nästa dag.

Dag efter dag fortsatte Kaisa att gå tillbaka. Ju längre tiden gick var fler och fler karlstadsbor som hittade dit. Smittrisken för tuberkulos var hög, men det skrämde inte bort besökarna. Därför sattes dubbla stängsel upp med ett mellanrum på en meter, för att öka avståndet och minska smittorisken.

– Jag och en av mina väninnor ville träffa flickorna mer och tyckte att det var tråkigt att stå på andra sidan stängslet. När vi upptäckte att de svenskar som fick gå in och ut visade upp en passersedel, kom vi på idén att skriva vår egen. Utan att veta vad det skulle stå, kladdade vi ner något lite oläsligt på tyska på en sedel och lyckades bli insläppta. Läkaren som upptäckte oss frågade om vi förstod faran och riskerna.

Kaisa var med i Skolungdomens Röda korset och berättade för läkaren att hon visste precis vad hon gjorde. Var han gav henne en äkta passersedel.

– Skolan var väldigt stor och alla var inte ute, vissa var riktigt sjuka och gick tyvärr bort. Jag tror att de flesta som bodde i Herthas rum var Polska.

Flickorna hon minns var Polska. Hon fick höra deras berättelser om hur hemskt och eländigt det hade varit i lägren, men också om tiden före, om familjer och drömmar.

– Att de talade om det för mig då, var för att de ville att jag skulle förstå var de kom i från och att det inte alltid varit så. Men det är inte säkert att de pratade om all sorg de genomlidit när de började sina nya liv. Kanske är det en önskan om att få lägga mardrömmarna bakom sig, som har gjort att de som blev kvar i Karlstad inte berättade sina historier.

I samband med att Bergen-Belsen fritogs av engelsmännen, som kom med mat, kom även de vita bussarna. Det enda de visste om Sverige var att det låg väldigt långt upp och att det var väldigt kallt. De fick höra att om de vill följa med till Sverige så fanns det plats för dem i bussarna. De fick löfte om att de kunde få sjukvård och sen skulle de få återvända till de sina. Löften om att få hjälp med att finna sina familjemedlemmar gjorde att många valde att kliva upp och följa med till Sverige för att få sjukvård.

Kaisa berättar att när Hertha hittades den 15 april 1945 vägde hon bara 28 kg och precis mist sin syster i lägret. Fångvaktarna, som hade hört att engelsmännen var på väg, hade flytt utan att låsa upp och låta fångarna få tillgång till mat. Läkarna gav dem mat som de kunde äta så att de stadigt gick upp i vikt. Herthas föräldrar, tre systrar och bror Max hade alla dött i koncentrationslägren. Hon hade ingenstans att ta vägen. Men hon mindes att hennes syster hade en väninna i Brasilien. Hertha blev friskförklarad och Röda korset lyckades hitta väninna i Brasilien. Hon lovade Kaisa att skicka sin adress innan hon klev på S/S Christoffer i Göteborg till sitt nya liv i Brasilien. Ombord på färjan blev hon vän med ett missionärspar från Göteborg deras lilla dotter Gunilla.

Bara ett par månader senare flyttar Kaisa och hennes mor i från lägenheten på Herrhagsgatan 16 och får aldrig något brev ifrån Hertha. Men deras vänskap bar hon med sig hela livet och 1981 reser hon till Brasilien för att försöka hitta sin väninna.

– Jag gick till Röda korset i landet och bad dem om hjälp, men de kunde inte hitta någon Hertha Gruber. Hon måste ha gift sig och bytt efternamn förstod jag och kunde inte minnas vad hennes systers väninna hette.

Efter en månad åkte hon hem utan att ha funnit sin vän. Det skulle dröja 22 år till deras vägar korsades igen. En väninna i Sverige ringer Kaisa. "Jag tror att du är med i Allers, hade du en judisk väninna som fick vård på Herrhagen?".

Den lilla flicka, Gunilla, som satt i Herthas knä på färjan på väg till Brasilien 1946. Hade som vuxen startat ett barnhem i landet och fått besök ifrån journalisten Jan-Olof Jonsson, när intervjun var klar sa hon "du borde träffa Hertha, hon har så mycket att berätta om sin tid i Sverige".

I julnumret 2003 berättade Allers för sina läsare om Herthas minnen från året i Sverige och hennes önskan om att återknyta kontakten med de två ungdomar hon mött i Karlstad efter andra världskriget. De som gav henne livslusten tillbaka efter allt hemskt hon genomlidit. Allers uppmanade sina läsare att höra av sig om det visste något. Kaisa ringde in och de återförenades i Karlstad i april 2004. Samma år som Hertha hittade Kaisa, skrev hon boken Överlevande A21646, den översätts i skrivande stund från portugisiska till svenska. Barnbarnet hade frågat Hertha "Farmor vem har skrivit på din arm”. Det var en farbror som gjorde det. "Hade han inte något papper att skriva på?"

Fotnot: Mer om Herrhagsskolan historia kan läsas i boken "Till Herrhagen kl. 13:24"

Rätta oss
1 / 6
Kaisa Person berättar att hon ofta tänker på sina polska väninnor och undrar vad som hände med dem efter att de lämnade Herrhagsskolan.
2 / 6
Karlstads-Tidningen skriver om dagen då 159 kvinnliga överlevare märkta av sjukdom och lidande kommer till Karlstad.
3 / 6
Kaisa och flickorna brukade gå på långa promenader tillsammans, två av bilderna är tagna i Mariebergsskogen.
4 / 6
Många av de som klarade resan till Karlstad var för svaga och dog trots god vård. 14 flickorna är begravna på Mosaiska begravningsplatsen vid Kroppkärr.
5 / 6
6 / 6
Aktuell artikel (1 av 8)
När Herrhagsskolan var en fristad

Dela på facebook

Läs Värmlands Folkblad i digitalt format - redan idag

Du får dagens, gårdagens eller förra veckans tidning - direkt i din mobil eller surfplatta

Jag vill prenumerera!