Söndag, 11 december - vecka 49
Gomorron

Döden känns läskigare på hösten

Mörkret var jättemörkt utanför bussens fönsterruta och jag la en hand på min halspulsåder för att försäkra mig om att jag fortfarande levde.
Artikeln fortsätter efter annonsen

Dunk, dunk, dunk, dunk. Rytmiskt. Det lät bra, jag levde nog. Ingen fara, ingen fara alls. Mörkret är bara mörkt. Det går att andas i mörkret också. Men ibland känns det inte så. När jag var liten fick jag ha en sådan där liten lampa i vägguttaget som lyste lite grann så att man skulle se var utgången var, så att man snabbt och smidigt kunde fly från barnrummet och in till mamma och pappa och tryggheten. Nu är jag äldre och vet att jag inte är trygg någonstans, jag menar egentligen. Nu är jag äldre och vet att det finns en risk för att dö närsomhelst. Det vore absolut skittråkigt att dö närsomhelst. Det vill jag göra gammal och skrynklig och med en hand i min. Men hela min kropp är ju ett sådant utsatt element. Bara tanken på alla sjukdomar som skulle kunna ruva därinne, eller alla bilister jag möter som inte har bytt till vinterdäck...

Den enda egentliga trösten med döden är vetskapen om att så många redan testat. Och det finns inget som tyder att de skulle vara missnöjda på något sätt. Med att ha dött, menar jag. Det finns förvisso ingenting som tyder på att de skulle vara direkt glada åt det heller.

Men pulsen känns lugn och fin.

Det verkar som att jag fortfarande lever.

Och jag knappar tålmodigt in sökorden ”kognitiv beteendeterapi” på datorn.

Rätta oss
Aktuell artikel (1 av 4)
Döden känns läskigare på hösten

Dela på facebook

Läs Värmlands Folkblad i digitalt format - redan idag

Du får dagens, gårdagens eller förra veckans tidning - direkt i din mobil eller surfplatta

Jag vill prenumerera!