Tack för showen – den var fantastisk

Säsongens sista match är slut för en halvtimme sedan och på en skumpig väg 240 ska jag bryta ned en galet surrealistisk upplevelse i platta textbitar.

Redan på förhand var den mästerligt regisserad för det fanns så många om och men och möjliga slutscenarier att inte ens David Lynch hade gjort det oförutsägbarare.

När matchen sedan började lite halvtrevande, samtidigt som Vetlanda verkade ha det tufft mot Vargarna och Västervik körde som idioter, kändes det smått uppgivet.

Och då Daniel Nermark, dittills säkerheten själv, och Tomas Gapinski förlorade en förmodad femetta i det tolfte heatet mot Tai Woffinden trodde jag att det var den berömda spiken.

Hur Valsarna till slut hittade rätt är ett mästerverk över fyra varv signerat bröderna Laguta.

Den fantastiska åkningen i nomineringsheatet, framför allt Artems livsavgörande omkörning av Darcy Ward, räddade Valsarna samt var ett fett plåster på såren för allt strul kring bröderna.

När laget och fansen firat klart klart mötte jag Micke Lindh på väg tillbaka till depån och med mina knastriga frågor om framtiden kände jag mig som en elefant som stövlat in på fest.

Feberblank på ögonen och med skrikhes stämma svarade Lindh det som sammanfattar hela kvällen bäst:

-Aaaaaahhhåååååiiiii! (monstervrål) Jaaaa! Jaaaa! Just nu kan jag inte tänka framåt. Det finns bara det här. Så jävla fantastiskt.

Efter en säsong med ekonomiskt strul och ena foten i graven försvann 17 ton bekymmer från Valsarnas axlar i ett slag.

Det kommer en morgondag och den dagen måste Valsarna kavla upp ärmarna och inte rygga för skitjobbet.

I går kväll fanns ingen som tänkte på sånt, allra minst Micke Lindh. Och vem klandrar honom.

• • •

Det var ytterst nära att det även blev slutspel för Valsarna. Fastärligt talat var det nog lika bra att det inte blev av.

En redan hårt pressad ekonomi hade inte blivit bätre av fortsatt matchande. Även om klubben kommer få göra rekonstruktion för att behålla elitlicensen är det förstås avgörande att man hänger kvar i elitserien.

Valsarna har fortfarande en lång bit kvar för att säkra årets säsong ekonomiskt, men inför nästa lär man åtminstone inte göra om det sanslösa misstaget att lämna pengarna vind för våg utan kontroll (att det över huvud taget skett känns skumt).

Det får Valsarna ta på sig.

I övrigt är elitseriespeedway en verksamhet som i bästa fall är lätt osund.

I sämsta: en vansinnig bondfångeribransch som förr eller senare slutar med krasch.

Ekonomin – plus hela sporten för den delen - är som ett ruttet skepp. Förening efter förening trampar igenom och för en ständig kamp för att hålla sig flytande.

Vi behöver inte dra hela drapan med det handlingsförlamade förbundet och deras hittills misslyckade försök att rädda ansiktet, den har alla nog hört vid det här laget.

Lönetaket och elitlicensen är ett skämt. Serieomgörningar vartannat år och lag som inte kan, vill eller orkar tacka ja till en elitserieplats en bekräftelse på det.

Till nästa säsong lär i alla fall ett par nödvändiga förändringar komma – som krav på ytterligare en svensk förare och ännu hårdare ekonomiska regler.

Elitserien är den enda stora liga som ännu inte havererat fullkomligt.

Det återstår att se om räddningsplankorna håller här med.