Barca – den fina ankungen

När Barcelona och Chelsea möttes i tisdags var tugget likadant i både den analoga och digitala världen: hur rätt åt Barcelona det var, hur tråkiga de är att se, att de är för överlägsna och att Messi kan ta sig i brasan.

Sedan skrockades det med barnets förtjusning att Barca är en epok som håller på att gå i graven och att när filosofen lämnar klubben går de under.

(Som att ett år utan titlar – när man så sent som förra året vann både ligan och Champions League – skulle vara en undergång. Den stupstocken skulle nog även Alliansen anse lite väl hård).

Troligtvis ryms hela förklaringen till hatstormen i ett liten tweet jag läste för ett tag sedan. Det löd något i stil med att ”Barcelona är som den där tjejen som är för snygg för att man ska få, därför föraktar man henne”.

I mina ögon är Barcelona värsta heta snubben, som dessutom bjuder på pangsex varje kväll.

Alla som klagar på att Barca spelar tråkigt borde testa att möta elva motståndare som vägrar att lämna eget straffområdet, ”det är ju som ett bandyförsvar”, som kollegan sa om Chelseas kötthord. Eller slå på Gefle–Mjällby och sedan låta oss andra som hellre ser knivskarpa passningar än tjonga långt göra det ifred.

Grejen med Barcelona är lite som med Färjestad. Här älskar folk att hata FBK, men när de kommer med sitt klagande brukar jag skratta lite, för i själva verket är ju skällsorden trevliga komplimanger i stil med ”fina familjen” ”mäktiga och suveräna” – och på samma sätt låter det när folk hackar på Barcelona.

För mycket framgång sticker i ögonen, i alla fall hos Jante som lever i symbios med millimeterrättvisan.

Barcelona har 25 ligatitlar varav fem de sju senaste åren samt två CL-vinster på tre år.

Färjestad har spelat åtta SM-finaler sedan 2000 och tagit nio mästartitlar.

Så nu är det inte mer än rätt att vi håller lite på Gefle.

Eller?