Boken
700 DAGAR I BAGDAD
• Laura Macdissi
• Ordfront
Laura Macdissi – svensk journalist med libanesiskt påbrå – har i två år haft daglig kontakt med irakisk verklighet. Fram till april 2007 arbetade hon på FN-kontoret i Bagdad och såg själv det hämningslösa våldet och träffade många betydande politiska och religiösa ledare.
FN-kontoret var beläget i den Gröna Zonen, det avgränsade säkerhetsområde där den amerikanska ockupationsmaktens administratörer höll till. Macdissi var inkvarterad där och kunde sova ganska tryggt om nätterna. Men varje morgon undrar hon och hennes kollegor om de irakiska medarbetarna, som bor på olika håll i staden, skall komma helskinnade till jobbet. Det amerikanska, det etniska, det sekteristiska och det rena gangstervåldet gjorde Bagdad till en livsfarlig plats att leva på.
FN:s trovärdighet i Irak var låg. Kurderna – en stark, inflytelserik grupp – såg FN som arabstaternas lakej. Sunnimuslimerna såg FN som amerikanernas marionett och shiiterna – landets majoritet – betraktade organisationen som svag och oduglig. Arbetsuppgiften att hitta vägar till försoning var alltså tung. Många motgångar gjorde FN-personalen frustrerad och arbetsklimatet på kontoret blev allt sämre. Personalen splittrades upp i etniska grupper som misstrodde och förtalade varandra.
Macdissi skräder inte orden när hon skriver om den amerikanske ståthållaren Paul Bremer, som – enligt Macdissi – medvetet eller omedvetet förde Irak så nära ett inbördeskrig man kan komma. Inkompetensen, okunnigheten, arrogansen och en agenda tillverkad för hemmamarknaden gjorde den amerikanska politiken till ett ekonomiskt och militärt fiasko och en politisk och humanitär katastrof.
Macdissi skriver rappt och enkelt. Hennes överblickar över olika etniska, religiösa och politiska grupper och det komplicerade intrigspelet dem emellan är alldeles utsökta. Kortare och bättre kan det inte sägas. Hon beskriver nepotismen, korruptionen och synen på politik som ett medel att skaffa sig själv, sin familj och sin klan inflytande och rikedomar. Att snabbt införa demokrati under sådana förhållanden är naturligtvis omöjligt – och den som möjligen uppriktigt trodde att det skulle kunna gå var naturligtvis oförlåtligt naiv.
Macdissi skriver också mycket personligt. Öppet redovisar hon det som händer individer som lever i en belägrad logementstillvaro. I hennes fall leder det till en passionerad kärlekshistoria. Berättarjaget – och den här gången är det verkligen författaren själv! – blir hämningslöst förälskad i en manlig kollega och satsar allt på den relationen. Hur det hela slutar vägrar jag avslöja. 700 dagar i Bagdad är nämligen en bok som man måste läsa själv – från första till sista sidan.