Män som Lars-Erik Torph och Ronnie Peterson i sin svarta Lotusmissil. Legendarer som Anders Kulläng (mycket trevlig), Björn Waldegård (nästan lika trevlig) och min morfar:
Birger Johnsson.
Morfar kunde också köra bil och han kände män som John Hallman som kunde lyfta lastbilshjul med bara händerna och böja bilfjädrar som om de var gjorda av gummi.
Men nu är det motorman morfar det gäller.
Ingen annan.
Om nån kunde köra oceangrön Volvo 142 från 1972 i blå eller gröna bävernylonhängselbyxor så var det morfar.
– Håll i dig nu! sa han och gasade runt farmartanken hemma på gården så hängslena släppte och sopade till "tut-åttan" i den enorma rattkransen.
Om nån kunde hämta en efter skolan på ett tryggt och 140-mysigt vis – så var det morfar.
Om nån hade en extra ventilationslucka nere vid golvet för anti-nackdrag – så var det Ronnie Peterson?
I alla fall morfar.
Ibland var morfar en lugn glidartyp på grusvägar på väg mot Kråkåsjangen och badplatsen i fjärran, med en plym av guldskimmerstoft över de stående baklyktorna.
Ibland var han rallymorfar som körde så det kittlade i magen över krönen mot Äppelbo.
Ibland åkte morfar med mormor till Konsum i Ekshärad som en helt vanlig morfar.
Och så log han under kepsen och motorn mullrade varmt som ett andetag när han for.
Sån var han, min motorman morfar.