50 Words For Snow är sångerskans tionde album, och olikt sin mer bombastiska men nästan lika märkliga föregångare Aerial (2005) kräver det en stängd dörr, absolut stillhet, och slutna ögon för att komma till sin rätt.
Efter en mödosam turné 1979 fattade Bush beslutet att framöver bara ställa upp på enstaka framträdanden; sedan dess har också skivorna kommit med allt större mellanrum. Aerial, till exempel, föregicks av tolv års tystnad, medan vi fick vänta på Director’s Cut (en samling som släpptes i maj med nyinspelade låtar från tidigare album) och 50 Words For Snow i sex.
Har det varit värt väntan? Ja, och nej. En del fans lär sakna energin och melodierna från hennes tidigare släpp, medan nytillkomna lyssnare inte kommer att förstå tjusningen med ett tio minuter långt öppningsspår i vilket Kate Bushs son Bertie viskar att han är en snöflinga.
Älskar du däremot Bush just för att hon är så pretentiös (på ett förtjusande sätt, så långt från Birro-varianten man kan komma), och har en faiblesse för temaalbum som man inte kan nynna till, är 50 Words For Snow ett självklart tillskott på önskelistan till Tomten.
Ett avskalat, musikaliskt porträtt av vintern har varit Bushs ambition att skapa, och avsätter man tid att ta till sig de sju långa spåren som tillsammans klockar på en timmes musik, framgår det med vilken utsökt precision hon målar sina drag, med nästan bara ett piano, mjukspelade trummor och sångrösten till hjälp. Det är uppslukande, men samtidigt så lågmält att den röda tråden lätt slinker undan om man inte lyssnar fokuserat.
Här hittar vi enbart två låtar som går att stampa takten till utan att få sendrag: Singeln Wild Man, som får sägas vara skivans höjdpunkt, och titelspåret, som är det svagaste; när inhyrda Stephen Fry har hunnit nå så långt som till nummer 18 i sin uppräkning av ord som associerar till snö, medan Bush håller räkningen för lyssnarnas kännedom, bör många känna en kliande längtan i spårbytarfingret.