Jag och min bästis Gurra skulle göra något slags artistporträtt i fyran. Gurra var insnöad på Bryan Adams och jag var inte insnöad på någonting alls så det fick helt enkelt bli några A4 om den kanadensiske mjukisrockaren. Det var Gurras fem år äldre bror som hånade vårt ämne för uppsatsen och av någon anledning har den där sågningen etsat sig fast.
Han syftade naturligtvis på Adams ganska genanta nostalgiska utläggningar i hiten Summer of ’69, från skivan Reckless (1984). Adams får sin första gura, spelar tills fingrarna blöder, startar band, sommaren känns evighetslång och så vidare.
Men det som varken jag eller Gurras fem år äldre brorsa kan förneka är ju vilken odiskutabelt effektiv hook ett årtal kan utgöra i en låttext. Det finns hur många exempel som helst på när årtalen fått en framträdande plats i låttexter, och inte sällan är det just dessa årtal som är det första som sätter sig.
När jag första gången hörde Sheffieldbandet Arctic Monkeys genombrottslåt I Bet you look good on the dancefloor (på ett sjaskigt dansgolv i Edinburgh faktiskt) hajade jag till mot slutet av första refrängen. ”Doesn’t do electropop like a robot from 1984, I said from 1984”, fräser Alex Turner i ett av hans vassare ögonblick.
Favoriten Josh Rouse konstaterar å sin sida att han känner sig som 1972 i inledande låten 1972 från hans strålande album 1972 (2003). Smack, meningen sätter sig direkt. Av ren nyfikenhet undersöker jag om det går att få till någon slags årtalssvit från hans låt och framåt.
Jodå, vi inleder (med viss tveksamhet) vid pianot tillsammans med James Blunt i brittens 1973, vrålar vidare till Ryan Adams garagerockiga stänkare 1974 innan det blir danska med Kim Larsen till Gasolins 1975. Sedan dansar vi lite bugg till Alan Jacksons 1976, rimmar 1977 med I hope I go to heaven med The Clash, blir ordentligt emokänsliga till Transits 1978 och avslutar storartat med Smashing Pumpkins 1979.
Vi skulle nog kunna fortsätta in på 1980-talet också men det räcker inte den här spalten till för.