Synfelet var en hjärntumör

– Det är tufft, säger Lena Persson, när VF träffar henne hemma i villan i Önneby utanför Torsby där hon bor tillsammans med maken Arne.

I juli opererades hon vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.

– De öppnade skallbenet och klippte bort tumören. Efter operationen blev jag halvt förlamad i höger sida men som tur är har det gått tillbaka nu.

Lena tystnar och försjunker i tankar innan hon börjar berätta om sitt livs pärs.

Det var i juni förra året yrseln och frånvaroattackerna blev allt värre. Läkaren vid vårdcentralen i Torsby trodde att hennes besvär berodde på ett synfel och skrev en remiss till en ögonläkare i Hagfors.

– Men den undersökningen visade att det inte fanns något fel på mina ögon, säger Lena Persson som i det läget inte riktigt visste vad hon skulle tro.

– Jag mådde inte bra men tänkte att det går väl över eftersom de sa att det inte var något fel på mig.

Hon blev allt sämre men lyckades ändå sköta jobbet som taxichaufför under hösten och vintern.

I maj i år tog det stopp.

Det blev ett nytt besök vid vårdcentralen i Torsby och nu krävde Lena att få bli röntgad.

– Först gjordes en vanlig röntgen och den visade att jag hade något i hjärnan. Jag skickades då på magnetröntgen där det upptäcktes att jag hade en hjärntumör. Jag fick börja äta kortison och blev remitterad till Uppsala.

Hon opererades där den 4 juli.

– Allt gick bra men enligt läkarna drabbades jag av kraftiga kramper. Tumören satt längst fram i hjärnan, berättar Lena Persson, som när hon vaknade upp inte visste var hon befann sig.

– Det var hemskt. Lite bättre blev det när det stod klart att tumören var godartad.

Nu har snart har två månader gått sedan ingreppet.

Trots att det lyckades mår Lena inte bra. Hon är lättirriterad, rastlös, blir ofta ledsen och har lätt för att gråta.

– Ärligt talat är det ett rent helvete. De säger att humörsvängningarna beror på medicinen som ska förhindra att jag drabbas av kramper. Som tur är har jag äntligen fått en riktigt bra doktor vid sjukhuset i Torsby och han har minskat på medicindosen så nu börjar det rätta till sig.

Något Lena tänker mycket på är att tumören kunde ha upptäckts tidigare och att hon då kanske hade kommit lindrigare undan.

– Den första läkaren jag var till var vikarie och jag tror att det är orsaken till att det blev som det blev och att det inte gjordes någon uppföljning efter besöket hos ögonläkaren, säger hon och tillägger:

– Det känns också konstigt att som patient tvingas vädja om att få komma på röntgen vilket jag fick göra vid besöket i maj i år. Jag är väldigt besviken på sjukvården och kommer troligen att göra en anmälan om felbehandling.