Vägkant sista chansen för utrotningshotade växter

– En del biologer vill kalla vägkanterna våra sista slåttermarker, säger Anita Andersson.

Här finns de arter som trivdes på de gamla slåtterängarna, som inte gödslades så mycket. På dagens gödslade vallar växer rödklöver och kraftiga gräs så att de konkurrerar ut örter och smalbladiga växter som trivdes på de magrare markerna. Vägkanterna är en nisch där de har kunnat överleva.

Det var också det som dåvarande Vägverket, numera Trafikverket, tog fasta på när man i början av 1990-talet började ta med naturvård i sin verksamhet.

– Man insåg att alla aktörer har ett miljöansvar inom sin bransch, man kan inte bara lägga över det på Naturvårdsverket eller länsstyrelserna eller någon annan. Och vi upptäckte att vi har en massa miljöer som är speciella. Men det är inte helt lätt att införa det här tänkandet i en verksamhet som huvudsakligen handlar om teknik och har den kompetensen.

Den som säger det är Mats Lindqvist, som sedan ett tiotal år är anställd som Trafikverkets ekolog i region Västsverige, som omfattar Västra Götaland, Halland och Värmland. Det är inte alla verkets regioner som har någon sådan person, säger han.

Skötseln av vägkanterna upphandlar Trafikverket av utomstående entreprenörer, och i den västsvenska regionen har man kopplat ihop upphandlingen med en inventering av vägar för att se var det finns platser som bör behandlas med särskild hänsyn.

Det finns ett rullande program för de olika driftsområdena. I år har det upphandlats entreprenörer för bland annat Nordvärmland, nästa år finns Sydvästra Värmland med.

– Vi försöker täcka in hela vägsystemet i ett område: dels genom att be länsstyrelser, kommuner, naturskyddsföreningar och andra om tips, dels genom att själva åka längs alla vägar i början av juni – där vi ser något som verkar intressant så stannar vi och kollar, berättar Mats Lindqvist.

För varje sådan plats skriver man ner vad man finner, fotograferar, och ägnar sedan sensommaren, hösten och vintern åt att ta ställning till om det är en plats där man bör sätta upp skyltar. Främsta anledningen är att entreprenörerna ska vänta med att slå gräset där tills växterna hunnit blomma över och gå i frö.

– Men om någon bilist blir nyfiken och stannar till, så varför inte? säger Johanna Borlid, biolog och medarbetare till Mats Lindqvist på Trafikverkets regionkontor i Göteborg.

Information om var de skyltade platserna finns och vilka speciella växtarter man kan finna där går att hitta på Trafikverkets hemsida.

– Vi får jättemycket hjälp av allmänheten. Det är bra om om de tipsar oss om sällsynta växter, eller bara om vackert blommande vägkanter, säger Johanna Borlid.

På senare tid har man också börjat uppmärksamma andra organismer än växter vid inventeringen av vägkanter, främst insekter som är beroende just av de växter som tillhörde den gamla slåtterfloran.

– Blåvinge och slåttergräsfjäril är exempel på sådana arter, säger Anita Andersson.

Hon säger att länsstyrelsen har nytta av Vägverkets inventeringar i sitt arbete med mångfald i naturen.

– Vägkanter är viktiga lokaler för insekter och växter, livsmiljöer för hotade arter, som länsstyrelsen i vissa fall övervakar så att vi vet att miljöerna och de känsliga arterna finns kvar. Vägarna kan också fungera som gröna korridorer i landskapet, där arter annars kan försvinna när de bara finns på isolerade fläckar och mister den genetiska variationen, berättar hon.

Trots att hon ser positivt på Trafikverkets arbete så skulle hon önska en del förbättringar.

– Det är inte så roligt att se att man låter det slagna gräset ligga kvar. Det kan hindra de ettåriga växternas frön från att gro, de berövas både ljus och luft. Dessutom gödslar höet marken. Man borde samla upp gräset, tycker Anita Andersson.

Dessutom skulle hon vilja se åtgärder mot det nya hot som dykt upp på senare år: lupinerna, som inte behöver mark gödslad med kväve utan kan ta det direkt ur luften, och därför riskerar att ta kål på den spädare växtlighet som vägkantsprojektet ska skydda.

– Vore jag på Vägverket och ville ha en strategi så skulle man slå lupinerna innan de går i frö och sen ta bort dem, tycker Anita Andersson.

– Så kallade invasiva växter, och i Värmland är väl lupinerna värst, är ett stort problem. Vi håller på med försök att bekämpa dem, bland annat tillsammans med nordiska kolleger, men något större samlat program finns det tyvärr inte, säger Mats Lindqvist.

Han håller också med om att det vore bra om gräset som slås inte blev liggande, och säger att man prövat en maskin som suger upp gräset direkt.

– Vi har startat en del forsknings- och utvecklingsarbete, till exempel med att röta det slagna gräset och använda det som råvara för biogas. Men det kostar förstås en del, och hittills har vårt program inte varit så kostsamt: gräskanterna ska ju ändå slås och det enda vi gjort är att modifiera tiderna för slåttern lite.