Det hänger på Ritz för Svea

– I dagens läge vet vi inte vem som kommer att köpa fastigheten. Jag kan med säkerhet säga att kommunen har visat ett intresse för lokalerna. Men inget är bestämt ännu. Vi hoppas innerligt att verksamheten i huset kan fortsätta och att byggnaden blir bevarad, säger Torbjörn Karlsson, som är ordförande för IOGT-NTO i Arvika.

Sveabiografen är en typisk landsortsbiograf som på många sätt speglar filmhistoria ur ett småstadsperspektiv.

När biografen etablerades ordentligt i början på 1900-talet fanns det upp till 360 sittplatser i salongen. Till skillnad från i dag, när antalet har krympt till 261.

– Det har gjorts ändringar här och där invändigt under den tid som gått. Men mycket har blivit kvar sedan förr, konstaterar Anna-Karin Johansson som är fastighetsskötare av biografen och anställd av IOGT-NTO.

Under 40-talet gjordes genomgripande ombyggnad av huset. Det var då salongen fick sitt välvda tygklädda innertak, det finns fortfarande kvar och i maskinrummet står projektorer av äldre modell.

– Man målade om och gjordes stora renovationer av huset i slutet av 70-talet också, men man försökte bevara så mycket som möjligt och behålla den gamla stilen, förklarar Anna-Karin.

Under 70-talsrenoveringen satte man in bekvämare stolar och nya lampor, men de gamla båglamporna finns kvar som museiföremål längst fram i salen.

Bio Kontrast heter föreningen som under de senaste trettio åren stått för visning av film i salongen. De ansvarar bland annat för biografvisning för skolor och förskolor i kommunen. Detta sköter de ideellt. De har två filmsäsonger varje år. Mellan januari och april samt september och december kan man se film två gånger i veckan.

Det var på 30-talet som biografen var som mest aktiv. Då visades två föreställningar per kväll, alla kvällar i veckan. Ljudfilmspremiären kom med visningen av Paris, Paris (1929) med Maurice Chevalier i huvudrollen. Ljudapparaterna hade köpts för en summa av 7‑600 kronor av filmföreningen.

Då var det svenska ”pilsnerfilmer”, Hemliga Svensson, Helan & Halvan och Borta med vinden som gällde. Dessvärre blev det svårare för biografer att gå runt under senare delen av fyrtiotalet när den nya nöjesskatten infördes i Sverige år 1948.

Men femtiotalet förde med sig lite ”goodwill”. I maskinrummet förbättrades tekniken och på duken visades Dimmornas bro i repris (1940) och Värmlänningarna i färg.

Sedan kom tv-apparaten och livet blev ett helt annat. Men biografen har som sagt inte gått i graven och huset står kvar ännu.

I samma fastighet som Sveabiografen finns fler lokaler, bland annat NTO-salen som hyrs ut till olika studieförbund. Det finns också en konferenssal som heter Fryxellsalen på övervåningen av sidobyggnaden till biografen.

Till våren visar det sig om verksamheten i huset kommer att fortgå. Enligt Jan-Åke Hermansson, kommunchef i Arvika, har Sveabiografen varit på en lista av eventuella fastigheter som kommunen är intresserade av att köpa.

Detta i samband med projektet som rör Ritz gamla lokaler på Hamngatan. Det har diskuterats att man ska göra renoveringar där och bereda plats för skolorna att utnyttja lokalerna vid behov.

– I dagens läge är det inte mycket som har hänt med de planerna. Det beror helt och hållet på vad som sker med Ritz. Men visar det sig att Ritz inte ger tillräckligt med utrymme så kan Sveabiografen bli aktuell, förklarar han.

Medlemmarna i både Bio Kontrast och IOGT-NTO hoppas att Sveabiografen får behålla sin karaktär.

De vill helst att ljuset i den gamla lysrörsskylten inte släcks än på länge.