Måndag, 26 juni - vecka 26
Allmän

Ont om syre, men Tibet fantastiskt

Besök i Dalai Lamas berömda Potalapalats i Tibets huvudstad Lhasa. ”Världens mest exklusiva tågresa” med utsikt mot Himalayas höga och snötäckta toppar.
Artikeln fortsätter efter annonsen

Klart man blir ressugen! Och fantastiskt var det. Fast fullt så lättsamt som det verkar i resekatalogernas reklamtexter är det inte att turista i området.

Vi reste via Peking och flög till Xining i västra Kina. Där träffade några i vår grupp ett par franska turister, som berättade att de just blivit nekade inresetillstånd i Tibet.

Vi blev självklart oroliga, men med hjälp av byråns agent i Peking lyckades vår reseledare utverka inresetillstånd för vår grupp.

Väl på tåget mot Lhasa visade det sig att våra lyxiga ”tryckkammare” till sovvagnar bytts mot liggvagnar utan den extra syreinsprutning som skulle skydda oss mot höjdsjuka.

De kinesiska myndigheterna hade ockuperat våra vagnar för att frakta säkerhetspersonal och poliser till Lhasa. Orsaken var troligen kinesisk rädsla för oroligheter i samband med 60-årsdagen av Kinas införlivande av Tibet som råkade infalla veckan efter vårt besök.

Men vi hade tur ändå. Vi var en av de sista grupperna som kom in i landet innan Tibets gränser stängdes för utländska turister och sedan förblev stängda i över en månad.

Åter till järnvägen. Den invigdes så sent som 2006 och lanserades som en fantastisk turistattraktion. Här finns världens högst belägna järnvägsstation, Tanggula som ligger på 5 073 meters höjd över havet.

Från tågfönstren ser man Himalayas vita och vassa toppar komma allt närmare, jakarna betar på stäppen längs järnvägen och broar över djupa raviner gör den drygt dygnslånga resan spännande.

Mindre trevliga var kolgruveområdena. Att kinesiska gruvarbetare då och då dör i någon kolgruva har vi ju hört, men att kolhögarna dessutom låg helt oskyddade mot vindarna visste jag inte. Svarta kolmoln täckte stora områden. Inte ett grönt strå, inga djur, inga kvinnor eller barn. Det är inte bara arbetsmiljön som är farlig!

Men kolen är åtråvärd, Tibet har värdefulla mineraler. Det är en annan förklaring till byggandet av ”turistjärnvägen”. Den behövs för frakter ner till Pekingområdet – och för frakter av kinesiska poliser och militärer från Kina till Tibet.

De buddhistiska munkarnas kamp mot Kina, som de anser vara en ockupationsmakt, har starkt stöd av den tibetanska befolkningen och bevakningen av Tibet är stenhård, det kunde vi se med egna ögon.

När lokalguiden vid vår ankomst till Lhasa sa att vi inte fick fotografera poliser eller militärer fnissade vi. Att fota utan att få med någon polis eller vakt i bakgrunden var nästan omöjligt!

Och på tåget hade alltså myndigheterna tagit över våra fina vagnar. Restaurangvagnen hade de också lagt beslag på. Vi och ett antal privatresande kineser stoppades vid dörren.

Strax efter starten från Xining fick vi fylla i en hälsodeklaration som i praktiken innebar att myndigheterna avsade sig allt ansvar för vad som kunde hända oss under resan, från höjdsjuka till hjärtinfarkt. Besöket mitt i natten av en kontrollant som lyste oss i ansiktet med ficklampa för att se om vi levde ökade spänningen!

Samtliga överlevde. Däremot blev några i gruppen rejält magsjuka. Kanske berodde det på matlådorna vi till sist fick till middag eller på något skumt med vattnet på tåget, eländigt var det i alla fall. För att klara sig undan höjdsjuka bör man dricka tre till sex liter vatten per dag. Ställ det emot häftiga kräkningar efter minsta klunk vatten och tillgången på toalett begränsad till två hål i golvet! Jag tänkte ta kort på toan, men avstod…

Själv klarade jag mig undan magsjukan (jag åt riskex och medhavda bananer och drack eget flaskvatten), ändå kände jag av höjden.

När reseledaren nästa dag lyckades utverka två syrgasslangar per fyra personer med möjlighet att koppla in sig i hål i väggen var det en lättnad. Den blå färgen på mina läppar försvann sakta men säkert.

Väl framme i Lhasa, som ligger på cirka 3 650 meters höjd, köpte vi egna små syrgastuber. Det kändes bra. Inte nog med den tunna luften, nästan alla sevärdheter ligger nämligen högt uppe på bergskanterna dit man får ta sig med hjälp av oändliga trappor.

Men man lär sig. Stanna ofta, andas djupt och långsamt, ha syrgasen i beredskap om det blir för jobbigt. Då klarar man sig om man har normalbra kondition. Och upplevelserna är väl värda en del strapatser.

Mest sevärt är förstås Potalapalatset, som lär ha grundats redan på 600-talet.

Själva palatset började byggas av den femte Dalai Laman i mitten av 1600-talet och det har sedan dess varit högkvarter för alla efterföljande Dalai Lamor.

I dag finns dock inte den av tibetanerna utvalde Dalai Lama där – han har som bekant tvingats gå i landsflykt efter att ha hamnat i konflikt med Kina. I stället är det en av Kina utsedd Panchen Lama som då och då kommer på besök. Men palatset finns kvar och Buddha-statyerna är fantastiska. En av de ståtligaste lär vara täckt med 4,7 kilo rent guld och tusentals äkta ädelstenar. Synd att fotoförbud rådde!

Dalai Lamas sommarpalats, munkarnas ”universitetstempel” och det heliga templet vid torget i centrala Lhasa hör också till det en besökare måste uppleva.

På gott och ont lyckades vi pricka in datumet för Buddhas födelsedag vid vårt besök i Lhasa, vilket innebar att hundratusentals buddhistiska pilgrimer var där samtidigt som vi.

Förutom besök i helgedomarna måste de genomföra en stadsvandring längs en utstakad runda. Ju flera varv, desto större chans att komma till himlen!

Även vanliga dagar söker man sig till templen. Unga som gamla bugar vördnadsfullt eller – än bättre! – lägger sig på magen på golvet för att sedan resa sig, lägga sig igen och resa sig igen. Ju fler gånger desto bättre. Det finns till och med särskilda vantar som gör att man snyggt kan glida ner på golvet!

De flesta köpte också en tunn sidensjal som de sedan band vid någon Buddhabild eller på annat lämpligt ställe. Många offrade också sedlar.

Lite kluvet kändes det. Inte nog med att fattiga tibetaner tvingats bygga och bekosta de stiliga templen och statyerna. Nu ska de stå för underhållet också!

Sammanfattningsvis var det en minnesvärd och upplevelserik resa. Men det ska erkännas att det kändes bra att flyga tillbaka till Peking i stället för att åka via ”världens mest fantastiska järnväg”.

Rätta oss
1 / 5
Tibetanerna var otroligt vänliga och trevliga. Och nog visste de hur de skulle bära sig åt för att bli fotograferade av oss turister! Foto: Privat
2 / 5
Det här är en buddhistisk begravningsplats, kombinerad med souvenirförsäljning. De döda sänktes i floden intill. Foto: Privat
3 / 5
Sidensjalar i olika färger finns att köpa. De knyter man sedan fast på lämpliga ställen, som en hyllning till Buddha. Foto: Privat
4 / 5
I templen rådde fotoförbud så några bilder av de fantastiska Buddhastatyerna kunde vi inte ta. Här ses i alla fall ett av ”vaktmonstren” som skulle hålla onda andar borta från Potalapalatset. Foto: Privat
5 / 5
Besöket i Potalapalatset i Lhasa var resans höjdpunkt. Skönt att det den dagen var svalt och lite småregnigt, för det var som synes många trappsteg upp till översta våningen. På bildes ses Anita Janitzek, tidigare VF-redaktör i Filipstad. Foto: Privat
Aktuell artikel (1 av 1)
Ont om syre, men Tibet fantastiskt

Dela på facebook

Läs Värmlands Folkblad i digitalt format - redan idag

Du får dagens, gårdagens eller förra veckans tidning - direkt i din mobil eller surfplatta

Jag vill prenumerera!