Nya möjligheter för jordbruket för första gången på decennier

Tusentals jordbruk och lanthandlare försvann under 1960- och 70-talen och därför är det inga problem att göra en resa ned i landskapets efterkrigstid om man svänger av på någon av länsvägarna. Här är det sällan mer än några hundra meter mellan ödekåkarna, och många är dessutom smått magnifika i sin snickarglädje. Inte ens den norska invasionen kan rädda något mer än husen med sjönära läge. Har gårdarna haft oturen att hamna inåt land återstår bara sotdöden.

Trots att mycket av innehållet redan sålts på de hundratals loppisar som kantar sommarvägarna hittar man livsöden i de vidöppna och förfallande byggnaderna. I en av ladorna ligger det till och med en Dagens Nyheter från 1966 där jordbruksministern berättar att den nya socialdemokratiska politiken kommer att innebära att maten blir billigare, samtidigt som en tredjedel av lantbruken ska försvinna.

Stordriften var en självklar del av rekordåren. Verkstadsindustrin firade triumfer, samtidigt som miljonprogrammet förvandlade landets städer till gyttjiga byggarbetsplatser. Behovet av arbetskraft var omättligt, och det var på landsbygden som reserverna fanns. Jordbruket mekaniserades snabbt, och både låne- och regelsystemet gynnade större enheter. För unga människor var flytten till städerna ett självklart val.

Kooperationen hade stabiliserats på 1930-talet genom kohandeln mellan socialdemokraterna och centerpartiet, och nu blev den det perfekta redskapet för att driva igenom rationaliseringen. Alla leveranser gick till bondeföreningarna som snabbt monopoliserade produktionen. Tjogtals slakterier och mejerier försvann när vidareförädlingen och försäljningen koncentrerades till allt färre enheter.

Vare sig det gällde slakterier eller mjölk såg bilden likartad ut. Värmlands åtta mejeriföreningar reducerades ned till en enda under de dynamiska efterkrigsdecennierna. I början av 1990-talet gick man in i nästa förändringsepok när EU-anslutningen och en ny variant av jordbrukspolitiken återigen höjde konkurrenstrycket. Värmlandsmejerier fusionerades ihop med grannlandskapen, för att skapa en ny storenhet med det internationellt mer gångbara namnet Milko.

Men det kontinentala suget efter svensk massproducerad mjölk, ost och kött uteblev ändå. Det enda som var säkert var att prispressen ökade, samtidigt som den storindustriella maten fortsatte att ifrågasättas i massmedia. Både Milko och mjölkbönderna fick kämpa vidare med svag lönsamhet och frågan om ”vem som vill betala för att gå upp klockan fem varje morgon” blev alltmer brännande för de få återstående bönderna.

Under 2011 lade Milko ned det sista mejeriet i Värmland, samtidigt som den konkurshotade ledningen bestämde sig för att låta hela verksamheten bli en del av Arla-MD Foods. Ungefär samtidigt köptes Skånemejerier upp av den franska mjölkjätten Lactalis. Huvudkontoren för svensk kooperativ mjölkproduktion hade därmed förflyttats till Jylland och Loiredalen.

Men idag ligger fältet för en omvandling av jordbruket underifrån vidöppet. Leveranstvånget är borta, samtidigt som efterfrågan på lokala specialiseringar och ekologisk mat ökar. Suget efter viltkött gör att det anläggs fler och fler hjorthägn, och kombinationsmöjligheterna mellan jordbruket och turismen ökar stadigt. För första gången på årtionden öppnas det nya möjligheter för jordbruket.