Norrmännen åter trygga i sin vardag

Varje person har en historia att berätta, brukar det sägas. I Norge är det extra påtagligt.

Detaljerat minns invånarna vi träffar var de var någonstans, vad de gjorde och hur de reagerade den ödesdigra fredagseftermiddagen för ett år sedan.

Camilla Aaltvedt befann sig på Torggata, en gågata ett par hundra meter från Grubbegata där regeringsbyggnaderna ligger och där bomben detonerade.

– Det var en så kraftig smäll... Tryckvågen slog andan ur mig helt och hållet. Fönstren på husen omkring splittrades och det regnade glas överallt. Vi som var i området slängde oss på backen för att försöka ta skydd, berättar hon.

Chocken var omedelbar och ovissheten som rådde innan det stod klart vad som hade hänt har etsat sig fast hos henne.

– Det gällde bara att komma undan alltihop, att ta sig bort från området. Först talades det om en gasexplosion, ingen kunde tänka sig vad som hade skett.

Hennes vän Inger Bjerköen var på jobbet när det hände men har sin bostad alldeles i närheten av explosionsområdet.

– Jag ringde direkt Camilla eftersom jag visste att hon var på stan då, och senare möttes vi upp hemma hos henne. Jag vågade mig inte hem eftersom vi fortfarande inte visste om det skulle smälla ytterligare, säger hon.

Även på hennes arbete rådde det delade åsikter om vad som hade hänt och i dag kan hon känna viss skuld över den första känslan.

– Det började ganska snabbt gå upp för oss att det var ett terrorattentat. Då började man prata om al-Qaida, men vi visste ju inte då.

Tillsammans satt de klistrade framför nyheterna resten av kvällen och långt inpå natten, för att senare vakna till nya hemska siffror från Utöya.

– Det var den hemskaste helgen i mitt liv och jag hoppas att jag aldrig upplever något liknande, säger Camilla och vänder blicken mot domkyrkan och minneslunden som anlagts utanför.

I dag menar de att Oslo är det Oslo var innan 22 juli ifjol. De upplever ingen otrygghet efter dåden och de, precis som många andra, återgick till sina vanliga liv.

Kanske för att de inte drabbades personligen av händelserna, kanske för att det är det enda sättet att gå vidare.

– Känslan är liksom den att "ingen får ta Oslo ifrån oss", säger Camilla.

Området närmast regeringsbyggnaderna är fortfarande avspärrade med ett högt plank. Det kunde sett ut som en vanlig byggarbetsplats om det inte vore för de många fönster där glasrutorna ersatts med plywoodskivor.

Längs med Akersgata, gatan som skiljer de urblåsta husen mot bland annat VG-huset, sitter Robert Sandborg och väntar på en vän. Solen skiner på honom där han läser dagens morgontidning.

Han jobbar i byggnaderna, bland annat med asbestsanering. Skillnaden mot många andra som jobbar i området den här dagen är att han även arbetade i husen innan dådet. Han skulle även ha varit där den 22 juli.

– Men av en slump var jag hemma den dagen. Jag låg på soffan och kollade tv när det small. Det jag minns mest är att det var så ohyggligt tomt på gatorna den kvällen. Man uppmanades att hålla sig inomhus eftersom polisen inte visste om det fanns fler bomber. Men många ville nog inte gå ut heller, utan höll sig inomhus för att få uppdateringar på vad som hade hänt, säger han.

Kvällen fortsatte i kaosets tecken och han försökte febrilt få tag i nära och kära, vänner och kollegor.

– Lyckligtvis kände jag ingen som direkt drabbades av explosionen men mina kollegor gick av skiftet och passerade bombplatsen drygt tio minuter innan det skedde. Hade slumpen tett sig annorlunda kunde det ha slutat på ett helt annat sätt även för mig.

Han tror att många norrmän varit snabba med att gå vidare med sina liv även om efterspelet varit tufft.

– Det faktum att attentatsmannen var norsk har nog bidragit till en typ av falsk trygghet. Hade det varit exempelvis al-Qaida, som det först talades om en del, kunde man ha skyllt på det. Nu var det en av oss, en norrman. Och det tror jag störde många rejält, säger Robert Sandborg.

Nu arbetar han med återuppbyggnaden av bland annat "H-blokket", utanför vilket bombbilen parkerades. Många av de som arbetade i byggnadens kontor arbetar nu på andra kontorsplatser i Oslo och han tror inte de kommer komma tillbaka.

– De är nog så traumatiserade av händelsen, såklart. Många jag talat med har direkt sagt att de inte tänker arbeta i husen igen, säger han.

På Karl Johans gate, utanför Stortinget, är Leon Reubsaet ute och promenerar. På hans axlar sitter dottern Liv och spanar över de många turister som ränner runt med kameror och shoppingpåsar. Hon är ung, kanske för ung för att förstå vad som hände för ett år sen. Men Leon minns det.

– Vi förstod snabbt att det var något som var riktigt galet. Även fast jag bor mellan två och tre kilometer bort från attentatsplatsen small det rejält. Vi slog på nyheterna omgående och följde utvecklingen med fasa, säger han.

Även om tiden efter dåden kändes som "tom" upplever han också att det Osloborna omgående fortsatte leva sina liv.

– Det märktes att folk kände att Oslo var träffat, sen kom en typ av gemenskap som jag aldrig upplevt förr.

Liv drar ner den rosa kepsen över ansiktet. Det verkar som att hon ändå förstår, men att hon inte vill höra mer.

– Personligen tror jag inte händelserna har förändrat så mycket. Sen är det klart att man märker av det hål som på ett sätt uppstått i centrala Oslo. Jag passerar själv där väldigt mycket och det är väl det enda som i dag påminner om vad som hände, säger Leon.

Han tackar för sig, önskar oss en fin dag och fortsätter sin promenad bortåt slottet i slutet av paradgatan. Dottern Liv klamrar sig fast vid sin pappas axlar och drar upp kepsen över ögonen igen.

De återgår till det som var innan.