Litet projekt gör stor skillnad

Solen har gått ner över den zambiska landsbygden när bussen skumpar in i byn Kakoma. Tissel och tassel hörs inifrån en stor tegelbyggnad och när de 14 svenska resenärerna kliver in börjar ett band spela på sina hemmagjorda instrument. Välkomstsånger och vild dans brakar loss med enorm kraft och stora leenden glimmar i mörkret. Glädjen går nästan att ta på och de stela svenskarna vågar även de, efter ett par låtar, börja svänga på höfterna.

Det är början på en vistelse som besökarna sent kommer att glömma. Den kommande veckan i biståndsprojektet Zasps (Zambian Association Sustainable Projects) regi ska innehålla oförglömliga möten med människor som generöst delar med sig av sina livshistorier.

Kulturkrockar, skratt och tårar väntar.

Det var för drygt 20 år sedan som Agneta Håkangård från Karlstad startade biståndsprojektet i Zambia. Hon hade arbetat som lärare i svenska skolan i huvudstaden Lusaka och fick på så sätt kontakt med en man vid namn Jipson.

– En helg följde jag med honom till hans hemby som finns i det här området. Jag såg hur fattigt det var och lovade Jipson att jag skulle komma tillbaka om några år och göra något, säger Agneta.

När hon kom hem till Sverige läste hon socialantropologi och åkte på en studieresa till Bangladesh.

– Där kom jag i kontakt med Grameen bank (som fick Nobels fredspris 2006 och ger små lån till fattiga personer) och fick idén om mikrolån.

Projektet började med ett lån till sex bönder som kunde köpa utsäde och på så sätt komma igång med sin odling. Mycket har hänt sedan dess.

I dag nås närmare 150 000 personer av någon av projektets aktiviteter. Det finns en styrelse både i Zambia och i Sverige och cirka 700 svenska medlemmar. Inkomsterna kommer främst medlemsavgifter och donationer från medlemmarna i Sverige. Dessutom har Zasp vid flera tillfällen sökt Sidabidrag och fått det.

Det stora fokuset har flyttats från mikrolån och ligger nu på fattigdomsbekämpning genom utbildning och hjälp till självhjälp. Några exempel på verksamheter är brunnsgrävning, byggen och underhåll av skolbyggnader, löner till volontärlärare, stöd till föräldralösa barn, trädplanteringsprojekt, datakurser, snickeri och folkhögskola. I oktober i år var det dessutom premiär för att ta emot besökare.

Resan har funnits i projektledningens tankar under många år och syftet med den är att visa upp vad projektet gör för den som är intresserad samtidigt som man skapar en aktivitet som kan leda till inkomster.

– Många av de verksamheter vi har här, som snickeriet, affären och syateljén, går runt men genererar inga intäkter. Det blir mer som en service till invånarna, säger Agneta och förklarar att det är svårt att sälja saker eftersom det är väldigt få i området som har inkomster. De flesta lever på sina jordbruk.

Tillbaka till resan. Några dagar efter ankomsten besöker de svenska turisterna byn Jeke. De sitter på stolar och bastmattor tillsammans med kvinnorna, männen och barnen. Fullmånen är den enda ljuskällan som finns och stämningen är förväntansfull. Snart hörs de första tonerna av den konstiga sången som på senare år har blivit allt mer välkänd i området. ”Saaaanta luciia” sjunger de zambiska barnen som skrider fram i vita dräkter. De har ljus i sina händer och när de ställer upp framför den samlade skaran tar de i så att lerhyddornas halmtak nästan lyfter.

Luciatraditionen är bara en av många saker i området som påminner om Sverige och Värmland. Ett rum i en byggnad är uppkallat efter Stodeneskolan i Karlstad, på flera av brunnarna finns namn på värmländska donatorer och en kvinna som kommer gående i majsfältet med ved på huvudet bär en tröja med texten OBS Bergvik.

Det svenskaste av allt svenskt är ändå folkhögskolan som sedan några år tillbaka håller populära kurser för sammanlagt 260 elever om året. Kursernas syfte är att bekämpa fattigdom genom utbildning och några exempel från programmet är nya jordbruksmetoder, kompostering, hur man skulle kunna lösa aidsproblematiken och demokrati på familjenivå.

75 procent av alla som går kurserna måste dessutom ordna en studiecirkel i sin hemby för att sprida kunskaperna vidare. Studiecirkelns möten och medlemmar ska noga dokumenteras och kontrolleras senare av representanter från Zasp.

Den stora förändringen som folkhögskolan leder till är enligt projektledningen att folk blir mer benägna att klara sig själva. De nya jordbruksmetoderna ökar möjligheterna till bättre skördar vilket minskar hungerperioderna.

John Nglube från byn Jeke ser också en skillnad på attityder och samtal.

– I min familj har vi börjat prata mer med varandra och låter alla, även barnen, komma med idéer. Tidigare har jag bestämt allt. Nu diskuterar jag med min fru om vad vi behöver till hushållet, säger han.

Agneta Håkangårds funktion i projektet är att vara länken mellan Zambia och Sverige. När hon startade jobbade hon som lärare på bland annat Stodeneskolan och Skåreskolan i Karlstad. Nu är hon pensionär och åker till Zambia under två långa perioder per år.

Hon beskriver livet och tiden med projektet som en berg- och dalbana. Varje dag verkar vara ett äventyr och historierna om människorna och alla händelserna tar aldrig slut.

– Det gör inget att det inte finns någon tv här. Det går inte att hålla något hemligt i en by och vi har drama så det räcker och blir över, säger hon och berättar om otrohetsaffärer som avslöjats, pinsamma missförstånd och släktfejder.

Agnetas engagemang för projektet är enormt. Under tiden besökarna är där sitter hon inte ens ner för att äta. Hon flänger omkring för att ordna med studiebesök, ta itu med problem och planera framtidsprojekt.

Trots flera motgångar, svek och tårar under projektets två decennier förstår besökarna vad det är som gör det värt att kämpa för.

Människorna, som trots att många av dem inte ens äger ett par skor, är de mest generösa man kan tänka sig. De delar med sig av sina liv, sina skratt, sin dans och sin glädje.

– Trots alla dalar är topparna så mycket högre, säger Agneta.