Jörnmark bjuder på övergivna platser i VF

En skamfilad, nedklottrad fabriksfasad reser sig som ett monument över en förfluten industrialism. I ett utdömt bostadshus finns fortfarande leksaker och gamla fotografier som minner om de sista boende på platsen. På en dansbana i Värmland har en skog börjat återerövra den plats där ungdomar för bara ett par decennier sedan festade, slogs och kysstes.

Samtliga tecken på en tid som flytt, på ett samhälle som gått vidare och på det förfall som följt. Allt fångat av Jan Jörnmark i ord och i bild.

– Det handlar om en evolutionär process. De här platserna har 50-, 60- och 70-talen i sig. De berättar om de goda åren, då allt bara blev bättre under efterkrigstiden, och om 70-talet och framåt, när allt börjar gå åt helvete, säger han.

Själv uppvuxen i Värmland under 60- och 70-talen så såg Jan Jörnmark den förändring som följde i länet i samband med internationella oljekriser och global konkurrens.

Brukens död, landsbygdens avfolkning och centralisering av kapitalet.

– Som ung undrade jag alltid över det där. Hur det kom sig att allt förändrades så snabbt och hur det var sammankopplat med det som händer i världen. Det har alltid fascinerat mig.

Fascinationen tog sig uttryck i en blomstrande akademisk karriär inom ämnet ekonomisk historia i Göteborg. Först som student på Handelshögskolan, sedan som doktorand, doktor och docent på samma lärosäte. Vid sidan av den akademiska karriären hängde han också under slutet av 90-talet en hel del på nätet, där han följde amerikanska och europeiska bloggare som börjat lägga ut bildserier från fabriksdöden i Detroit och i Vallonien.

Platser där den eskalerande globaliseringen lämnat sitt första riktigt tydliga avtryck, med enorma industrikomplex och hela samhällen som lämnats öde och övergivna.

– Jag blev oerhört fascinerad av det där och tänkte att det här är precis den strukturomvandling som jag alltid har intresserat mig för, fast i bilder. Det fanns en enorm estetik i de där bilderna som verkligen fångade mig, säger han.

Det skulle dock dröja ytterligare en handfull år innan Jörnmark själv blev pionjär i Sverige med sin sajt med övergivna platser. Under mitten av 2000-talet, efter att ha bytt arbetsplats till Chalmers och börjat undervisa i industriell ekonomi, var han på rundresa i östra Värmland och Bergslagen och bevittnade en landsände där tiden verkade ha stannat 1975.

Den stora ögonöppnaren blev Lindfors folkets park, utanför Molkom.

– Jag ramlade in där och trodde inte mina ögon, en helt övervuxen folkpark mitt i Värmland. Jag hade ju sett bilderna från USA, men jag trodde inte att det fanns sådana ställen även i Sverige. Den upptäckten blev ett väldigt tydligt vägskäl för mig, säger han.

Det visade sig sedan att det fanns ganska gott om platser i landet som de kommunala städpatrullerna blundat för och 2005 lanserades Jörnmarks sida på nätet. Först var det tänkt att sajten skulle fungera som marknadsföring för en ny bok om globaliseringen som han skrivit.

Men sidan kom att leva ett helt eget liv.

– Boken floppade och ingen ville köpa den. Men för sajten fanns det ett jätteintresse, konstaterar Jan Jörnmark.

Sajten växte, blev allt populärare och med den märkliga logik som är typisk för 2000-talet så blev den sedan till den bok som banade vägen för Jan Jörnmarks framgångar. Boken Övergivna platser följdes av Övergivna platser två och Avgrunden och Jan Jörnmark har allt sedan dess kunnat fara land och rike runt och föreläsa om skapande förstörelse och övergivenhetens landskap.

Och nu ger han sin bild av Värmlands förändring i en exklusiv serie i VF.

– Eftersom jag själv är värmlänning är det naturligtvis väldigt roligt. En stärkande utmaning.

• Vad är det som gör Värmland speciellt när det gäller den här typen av samhällsförändringar?

– De blir ju väldigt tydliga eftersom man har haft mycket tung industri som drabbats stenhårt av globaliseringen. Få landsändar har tappat så mycket som Värmland och få landsändar har haft ett så svagt regionalt ägande

• Det är ingen direkt positiv bild av Värmland som målas upp. Finns det någon risk att det blir för dystopiskt.

– Det kan aldrig vara dystopiskt att skriva om sanningen. Det är ju såhär det ser ut, vare sig man gillar det eller inte.

• Finns det någonting som talar för att utvecklingen kan vändas framöver?

– Inte vad jag kan se i alla fall. Den är med den här utvecklingen som med Klarälven, den kommer inte att sluta rinna.