De är de hemlösa katternas änglar

Inne i lokalen gäller det att se efter var man sätter ner foten. Just nu bor totalt tolv kattungar på djurhemmet och många av dem leker fritt i rummet. En tuffing hoppar upp på matbordet och glider fram på högen med informationsblad. En annan nosar nyfiket på kakburken.

Mariette Thörnqvist har jobbat på katthemmet i ungefär två år.

– Jag har varit djurvän sedan jag var så här liten, säger hon och visar med handen i höfthöjd.

– Djuren kan inte hjälpa att de blir till. De kan inte hjälpa att ägare inte kastrerar sina katter eller att de tröttnar på sina kattungar efter bara några veckor, säger hon.

Här finns inhägnader med katter i alla åldrar, mönster och färger. Röda, svarta, vita, grå. Vissa av dem har blivit tingade och kommer snart att få flytta till permanenta hem.

Det gäller till exempel för kolsvarta Isidor, som just nu är katthemmets mest långvariga inneboende. Han kom på nyår för 1,5 år sedan med förfrusen svanstipp och köldskadade öron.

– En bit av svansen fick amputeras och örontopparna trillade av, berättar Mariette Thörnqvist bekymrat.

Flera av katterna i rummet har varit med om liknande öden och många historier är hjärtskärande.

Den svartvita ungen som sover i en korg övergavs på en återvinningsstation och den grå honan som ligger högst upp på en hylla är en tamkatt som fick försöka överleva mitt i rusningstrafik. Hon fångades vid stadsdelen Våxnäs i Karlstad där hon försökte ta sina ungar till en säker plats genom att bära dem en och en över E18.

Under somrarna får länsstyrelsen in flera anmälningar i veckan om tamkatter som uppges ha lämnats åt sitt öde. Kanske tror ägarna att katterna kan klara sig själva, men det kan de inte.

– Det är lika illa varje år. Om vi får in en hona med ungar får vi försöka trolla, säger Andrea Blochel, vice ordförande i Djurskyddet Karlstads styrelse.

Hon är kritisk till att det inte ställs större krav på kattägare att kastrera sina katter och registrera sig som ägare.

– Katter har tyvärr inget värde. Egentligen får man inte ge bort katter gratis, men vi ser ju lapparna i affären, säger hon.

Katthemmets nuvarande lokal är egentligen för liten och långt ifrån ideal. Eftersom de inte har något rinnande vatten får personalen gå med dunkar till gården intill. Ekonomin är ett ständigt problem. Bara veterinärkostnaderna landar på runt 300 000 kronor om året.

Trots att verksamheten bedrivs ideellt upplever personalen att förväntingara ofta är höga. Katthemmet antas kunna ställa upp när polisen, länsstyrelsen och privatpersoner ringer.

– Vi hänger på en skör tråd och jag tror att det är många som inte förstår det. De ringer till oss och nästan kräver att vi ska komma och hämta katterna, säger Pernilla Schullström, som har jobbat på katthemmet i ungefär ett år.

I dag är det hon som har hand om telefonen och det är med nöd och näppe som hon lyckas få tag i en person som har tid att ta en sjuk kattunge till veterinären.

Slö av feber hänger han i hennes hand medan några jämngamla far som proffsspelare efter en liten gummiboll.

Andrea Blochel beskriver föreningens engagerade medlemmar som en förutsättning för att verksamheten ska fungera. Runtom i Karlstad finns personer som agerar jourhem och tar emot hemlösa katter med kort varsel. En av dem är Kerstin Arvidsson. Hon tittar in på katthemmet ibland för att se hur det går. Varje försommar brukar hon ta emot en kattmamma med ungar och förra helgen sålde hon den sista ungen i årets kull.

– De är inte bara söta utan kräver en hel del jobb, säger hon men tillägger att kärleken till djur helt klart gör det värt besväret.

– De har en sådan livsglädje. De är verkligen fulla av liv, säger hon.