Allmosorna har gjort comeback i Sverige

De enskilda välgörenhetsinitiativen flödar – både i Värmland och riket. Givmildheten och medkänslan är stor. Många läsare har senaste veckorna engagerat sig för den fattiga utförsäkrade mamman på VF:s insändarsida genom att skänka pengar och kläder och ordna egna insamlingar.

Förra helgen avslutades hovmästaren Andrea Cisternas insamling på CCC till hemlösa. Hundratals ytterplagg kom in på bara ett par veckor.

Ett annat värmländskt initiativ som just nu sprids snabbt över landet, också via Facebook, är Julklappsinsamlingen till utsatta kvinnor och barn som flytt till Alla kvinnors hus. Över tusen personer skriver att de tänker bidra och klapparna strömmar just nu in på Plaza hotell i Karlstad.

Men vad är det som händer? Är den nya välgörenhetsivern något bra eller dåligt? Ska ”vanliga” barnfamiljer i ett välfärdsland behöva ta emot allmosor? Frågan är komplicerad men en sak är tydlig. Vår syn på välgörenhet har förändrats.

– Man kan absolut säga att välgörenhet inte är så stigmatiserat idag. Allmänheten har en ganska oproblematisk syn på det. Särskilt unga människor är mer positiva, säger Hanna Hallin, chef på tankesmedjan Sektor 3.

Hon refererar till en egen nygjord opinionsundersökning. Sektor 3 är en ideell organisation som kartlägger svenskars civila engagemang. Sextio procent är positiva till begreppet välgörenhet och femton procent negativa.

– Välgörenhet har alltid funnits. En förändring man sett senaste åren är att sociala frivilliga insatser ökat – som till exempel stöd till äldre, nyanlända och hemlösa eller kvinnojourer.

• Varför tror du?

– Det sociala behovet ökar. Det uttrycker många etablerade organisationer som Röda Korset, diakoni och Stadsmissionerna. Jag ser tecken på ett samhälle som slits isär där klyftorna mellan människor ökar och beroendet av medmänniskor växer.

Till och med kommuner förlitar sig allt mer på ideella krafter. Det visar en ny undersökning som fackförbundet Vision gjort.

– Majoriteten av socialcheferna svarade att de inte klarar sina åtaganden utan hjälp av ideella organisationer. Det offentliga räcker inte till, säger Hanna Hallin.

Det vi ser nu påminner om välgörenhet efter amerikansk eller engelsk modell där medborgarna förväntas ta ansvar för varandra och inte fördela tillgångarna genom skattemedel. Vid årsskiftet kom dessutom ny lagstiftning som ger skattelättnader för välgörenhet.

– Vi ser en politisk uppmuntran. Till exempel har avdragsrätt införts för organisationer som samlar in pengar och för privatpersoner som skänker.

Att fler privatpersoner startar enskilda insamlingar på hemmaplan beror inte bara på ökat behov med fler människor som är arbetslösa, utförsäkrade eller papperslösa. Det har även blivit enklare. Spridningen på till exempel Facebook är snabb.

– Tidigare var det inte lika lätt. Är du skicklig i sociala medier kan du snabbt skapa ett starkt socialt nätverk som gör goda gärningar. Ser man att andra gillar och vet att andra ser att man bidrar till en ideologisk rörelse så vill man vara med, säger Bengt Starrin, professor i socialt arbete på Karlstads Universitet.

Att de behövande finns någon kilometer bort, och inte på andra sidan jordklotet, påverkar också.

– Ju närmare desto mer kött och blod på problemet och desto lättare är det att ta egna initiativ.

Men behovet av att få ge, att hjälpa sin nästa, är inget nytt. Tvärtom.

– Ända sedan tidernas begynnelse har viljan till goda gärningar beskrivits som kännetecknande för människan – de som konkurrerar ut de onda. Vi vill göra gott och hjälpa andra och vi ser att människor mår bra av att hjälpa andra.

Men saken är komplex. Välgörenhet bygger på att någon ska tigga, någon ska stå på andra sidan med utsträckt hand och tacksamt ta emot. Det står i strid med 1900-talets välfärdsbyggande där Fattigsverige skulle bort. Samhället skulle ta ansvar för sina svagaste och välgörenhet med allmosor till fattiga fick för många en negativ klang.

– Vi är skolade att se människan som offer och den rollen förstärks när vi samlar in till henne. Men man kan samla in och samtidigt rikta strålkastarna på orättvisorna – så den som får inte känner att den är en ynklig person, säger Bengt Starrin.

Föreningen för överskuldsatta, Insolvens, har slutat samla in kläder och grejer.

– Det fungerade inte så bra. Stoltheten gör det svårt att komma och hämta. En del blir nästan förbannade och säger ”Jag vill klara mig själva utan allmosor”. Men har de barn är det skillnad – för barnen behöver grejer och då är det lättare att ta emot. Många är livrädda för att det ska synas på barnen att de är fattiga, säger ordförande Lena Nordqvist.

Föreningen är noga med att inte ge ut pengar. Istället erbjuder man kurser i ekonomi, skuldsanering och kamratskap och för mat hänvisar man vidare till kyrkan vilken inte uppfattas som lika utpekande att gå till.

Att det skett en attitydförändring de senaste åren, att företag och privatpersoner är mer villiga att skänka, intygar flera värmländska hjälporganisationer som Insolvens, Stadsmissionen och Ria.

– Trenden har vänt. Det har blivit lättare att få pengar till välgörenhet. Förut var det inte så vanligt att ge. Vi får kläder och prylar hela tiden. De ser väl att fler behöver hjälp, säger Catharina Widén, föreståndare på Ria-huset i Karlstad som hjälper utsatta med mat och kläder.