Ett riktigt lyckopiller

Evigt ung är en fantasi om åldrandet och hur det kan tänkas bli när dagens ”medelåldringar” blir gamla. Året är 2052 och vi möter Värmlandsoperans gamla sångare i sitt dagrum på ålderdomshemmet, som det gamla operahuset nu har gjorts om till. Alla Sveriges statligt stödda teatrar och operor har för övrigt stängts vid den här tiden och många har blivit ålderdomshem, likt det i Karlstad – en tydlig kritik mot de allt knappare resurserna till kulturlivet som vi upplever idag.
Anna-Maria Krawes dotterdotter (spelad av henne själv) är en välmenande men oförstående sköterska med sångarambitioner som sjunger Gullan Bornemark, Ovan där och barockarior för de ointresserade åldringarna. Men när hon går ut lever de upp och visar vilka de egentligen är genom att sjunga gamla favoritlåtar, dansa, spela, gnabbas lite och berätta episoder från sina liv. Mycket mer än så är det inte.
Det kanske låter banalt, men det funkar faktiskt. Den här föreställningen är ett riktigt lyckopiller! Publiken får sig många goda skratt och en och annan tår i ögonvrån. Med den proffsiga ensemblen inklusive den mycket skicklige Jacob Petrén vid flygeln, som också är en av åldringarna, får vi en kavalkad av pop- och rocklåtar (och något klassiskt stycke) framförda på ett helt nytt sätt.
Det blir även en hel del slapstickhumor, som när Björn Eduard och Jonas Schlyter pucklar på varandra (Jonas sprutar vatten på Björn, Björn klipper av Jonas slips och stoppar den i bröstfickan, Jonas sliter sönder Björns hatt, Björn kröker Jonas käpp och så vidare; en urna med en känd sångares aska spelar också en viss roll i detta sammanhang). Christer Nerfont med sitt stela ben visar också stora komiska talanger, som när han ska ta sig upp från golvet liggande på magen, förutom att han sjunger suveränt, bland annat I’ve got you babe (REM) och Staying alive (Bee Gees).
Visst, det är lite lyteskomik i­bland och det kunde lätt ha blivit för mycket av ”nu spelar vi gamla människor”, men det håller sig på bra nivå och är väldigt kärleksfullt gjort.
Hela ensemblen, som för övrigt är på scen under hela föreställningen, gör mycket bra ifrån sig. Ann Sigurdson som tillbakablickande gammal sångerska, som efter ett tag rockar loss på tenorsax, Björn Eduard som enstöring och gammal hippie som lever upp när han får ”röka på”, Tove Edfeldt som mycket frigjord och frispråkig radikal aktivist och Jonas Schly­ter som den mera skötsamme men nu alltmer senile äldre herren, som dock formulerar föreställningens ”credo”: Ta vara på livet – du har bara ett!
Det är en perfekt föreställning för Spinneriets lilla scen – en akt utan avbrott (knappa två timmar lång), fin scenografi, bra kostym och mask, omväxlande och medryckande musik, humor, hög igenkänningsfaktor, rättframt och personligt och med en allvarlig underton.
I Hamburg har den gått i tio år för fulla hus. Den spelas i Dresden, Berlin, Nottingham, Paderborn och Oslo och snart på fler ställen runt om i Europa. Men det här är Sverigepremiär och det visar att Värmlandsoperan än en gång håller sig framme när det gäller ny repertoar.
Och kvalitén är det inte något fel på. Rekommenderas!