Hästskovarpa – den ultimata sporten

När kroppen säger stopp är det många som tvingas sluta med exempelvis fotboll. I stället övergår många till golf eftersom det är en aktivitet som ställer lägre krav på fysiken. Men vad händer när man inte orkar promenera runt en golfbana längre?
Jo, då är hästskovarpa ett bra alternativ enligt deltagarna vid RM i Kil.
– Jag klarar inte av att springa längre. Inte orkar jag hoppa heller. Men kasta – det kan jag, säger Herbert Widin med ett stort leende.
Den tidigare lantbrukaren började kasta hästsko när han var drygt 70 år.
– En dag såg jag några grannar gå fram och tillbaka och kasta något. Det kom sig så att jag också testade. Det var så kul att jag tänkte ”fortsättning följer”.
Nu har det fortsatt i drygt 20 år. Än i dag är kastandet 94-åringens stora hobby.
– Jag kastar varje dag. Det här är det roligaste som finns. Jag vet egentligen inte vad jag skulle kunna ägna mig åt annars.
Herbert berättar att han har vunnit många pokaler genom åren. Dock inte vid lördagens tävling uppe på Frykstahöjda.
– Det gick inte att kasta där ute i terrängen. Det studsade för mycket så jag gick och satte mig i stället.
Riksmästerskapet avgjordes på tre underlag. Grus, gräs och terräng. Segrare blev en av de yngre i sällskapet, Roland Strid. När han inte kastar hästsko jobbar han som lärare vid Torsby skidgymnasium.
– Min första seger i RM, jublar han.
– Men jag ska vara riktigt jävla ärlig. Det var i avsaknad av Gunnar Johansson som jag råkade vinna. Gunnar är egentligen den bästa vi har i Värmland.
Bäst i Värmland innebär nästan automatiskt att man är bäst i Sverige nuförtiden.
– Sporten föddes på västkusten i början av 1970-talet och spred sig därifrån till Värmland. Här uppstod en tradition som lever kvar än i dag. På de flesta andra ställen är det dött.
Lördagens tävling lockade 28 deltagare. De flesta kom från värmländska klubbar, några få från Dalarna. För arrangemanget stod Kils HVK och dess ordförande Lennart Sandberg. Eldsjälen stod och njöt när han följde tävlingen.
– Det fantastiska med den här sporten är enkelheten. Det är en gentlemannasport, men man behöver inte ha någon plös på skon eller handske i bakfickan. Man behöver inte ens vara speciellt frisk, avslutar Lennart Sandberg.