En ovanlig bok av en ovanlig man

Han var inte mer än tonåring när han revolterade mot överhetens maktutövning – det han kallade trycket från en ideologiskt fientlig omgivning.

Då handlade det om att rektorn på läroverket hade bestämt att alla elever skulle delta i morgonbönen på skolan.

Senare i livet uppvisar han ett närmast maniskt hat mot allt vad diktaturer och förtryck heter. Hela hans liv har präglats av kampen för hans ideologiska övertygelse. Liberalismen är det enda rätta, några gråzoner finns inte. Extra upprörd blir han när han kommer in på frågor som rör Israel och judendomen, men han går i taket även av en del inslag i svensk inrikespolitik.

Det skulle alltså kunna bli en rätt påfrestande läsupplevelse. Men det blir inte så. Tvärtom läser man vidare, med stigande fascination och smått förskräckt häpnad.

Liksom i förbigående fullkomligt avrättar han folk i sin omgivning.

Efter den borgerliga valsegern 1976 nämner han i en bisats att journalisten Christina Jutterström ”väntade med sina sedvanligt själlösa och i regel obegåvade frågor”.

Moderatledaren och regeringskollegan Gösta Bohman beskrivs som en elak hånflinande halvfigur, med töntklimax när han går till Ahlmark och ber att få byta ”rang” med honom i regeringens successionsordning. Allt för att han ska få sitta bredvid kungen!

Olof Lagercrantz kallas vämjelig, Gunnar Helén (Ahlmarks företrädare på posten som partiledare för folkpartiet) skåpas ut på ett sätt som är direkt kränkande. Ola Ullsten (Ahlmarks efterträdare) är en odugling. Listan kan göras längre.

Men värsta avhyvlingen drabbar Dagens Nyheters ledarskribent Sven-Erik Larsson.

Ahlmark medger öppet att han – på inrådan av Bertil Ohlin – utnyttjat Larsson för sina egna syften. Eftersom Larsson var så korkad att han fattade allt fel måste man plantera sina egna ”nyheter” hos honom för att på så vis få dem spridda på ett snyggt sätt.

Larsson blir smickrad över det han tror är förtroendefullt samarbete och vill bjuda Ahlmark på middag. För att den debattglade Ahlmark ska trivas har han samtidigt bjudit in Aftonbladets chefredaktör Gunnar Fredriksson till en middag ”med gudomlig Österlen-torsk och passande vitt vin”.

Då har Ahlmark just fått veta att Larsson deltagit i en resa till Cuba, i samband med att Olof Palme träffat Fidel Castro. Ahlmarks svar på middagsinbjudan blev följande:

– Du måste begripa att jag inte står ut med Fredriksson och hans glädje över Castro och andra mördare. Jag står inte ut med dig heller och dina svassande artiklar från diktaturen i Havanna. Alltså vet jag nu att du har bestämt dig för att fullfölja förstörelsen av Dagens Nyheter. Jag avskyr din hållningslöshet inför diktaturer och vill inte komma till din skånska middag!

Men Ahlmark har sina favoriter också. Han hyllar bland andra Bertil Ohlin, Thorbjörn Fälldin och Birgitta Olsson som han vill se som nästa folkpartiordförande.

Han ger dessutom nya och intressanta inblickar i problematiken kring bildandet av den borgerliga regeringen 1976.

Ett dagsaktuellt avslöjande är att utrikesminister Carl Bildt personligen ska ha förbjudit statsråden i den nuvarande regeringen att använda ordet folkmord i samband med dödandet av människor i Darfur-provinsen – där han själv har eller åtminstone har haft personliga ekonomiska intressen.

Samtidigt vänder Per Ahlmark ut och in på sig själv. Han beskriver sina sömnproblem, sina sjukdomar, sina innersta känslor och djupt personliga tillkortakommanden på ett sätt som måste kallas hudlöst. Men det blir inte bara sorgligt, det finns gott om galghumoristiska inslag i boken!

Lite förvånad blev jag över att han nästan inte berättar något alls om sin tid som arbetsmarknadsminister. Han berättar varför han valde just den posten, men inte hur han upplevde att ha den. Att det inte gick så bra kan man ana, när han i förbigående hyllar Ingemar Eliasson, då statssekreterare, sedermera landshövding i Värmland. Det var han som såg till allt fungerande, tydligen.

Om det egna privatlivet, till vardags, finns heller nästan ingenting. Hans tre fruar bara skymtar förbi. Däremot ägnas Maude Adelsohn, skådespelerskan han hade ett förhållande med, ett helt kapitel. Delat med Ahlmarks mamma, ska tilläggas. De båda hade det gemensamt att de tog livet av sig.

Som sagt. Det är en ovanlig bok av en ovanlig människa. Fascinerande och delvis förfärande. Men visst är det en läsupplevelse.