”Landsorten” är förstås ointressant

 Jag skulle vilja veta hur urvalet av de tillfrågade har gjorts. Jag känner nämligen inte en enda journalist som har svart städhjälp. Jag misstänker att uppgifterna som vanligt gäller Stockholm. ”Landsorten” är förstås ointressant. Själv är jag närmast sjukligt noga med att ha ryggen fri. Ska jag kunna skriva kritiska artiklar i tidningen, och det måste man ibland i det här jobbet, då ska jag veta att mitt eget samvete är rent. Fast ibland blir det komplicerat. Som när vi i slutet av 1960-talet skulle skaffa oss en barnflicka. På den tiden fanns det inga dagis där vi bodde och sonen var så kallat öronbarn. Dagmamman och hennes barn var gång på gång förkylda men eftersom hon behövde inkomsten så teg hon och tog emot vår son – som givetvis blev smittad och fick ännu en öroninflammation. Vi beslöt skaffa en barnflicka. Sådana fanns det gott om. Alla som ville bli förskollärare, barnsköterska eller liknande måste på den tiden göra praktik. Vi fick tag i en helt underbar flicka som verkligen älskade barn. Vi kom överens om vad hon skulle få i månadslön, i handen. Sedan ringde jag skattemyndigheten och undrade hur jag skulle göra med arbetsgivaravgift, skatt och liknande. Det blev tyst i luren. Den som svarade bad att få återkomma. Efter någon dag ringde en annan handläggare, lätt generad, och undrade om jag verkligen absolut ville betala arbetsgivaravgift för en praktikant. Det var ju inte brukligt, antydde hon. Jag stod på mig och sa att jag ville att allt skulle gå rätt till. Handläggaren suckade och bad att få återkomma. Det tog tid, men jag fick som jag ville. Summan jag betalade in, utöver pengarna flickan fick, var marginell. Men jag var nöjd. Barnflickan också. Jag träffade henne tio år senare. Då var hon fembarnsmamma!