Verklighetens smolk

Hilda låter sig inte beröras. Min hund är en artist. Saktmodigt tassar hon fram till andra hundars verk, sniffar på kablaget, bygger långsamt sig en uppfattning om deras brister och eventuella förtjänster. Ibland tar hon till och med en tugga.

Innan hon själv ska prestera måste hon dessutom först utse en plats, en perfekt plats där klimatet varken är för blåsigt eller för vindstilla, där ljuset ligger på just rätt, där markens lutning knappt är märkbar men ändock finns där, där förbipasserande bilar och fotgängare inte syns till under akten i fråga.

Och det här är så tidskonsumerande att jag skriker inombords. All ledig tid som man lyckas skrapa till sig mellan arbetet och sömnen, en timme här, en kvart där, binds upp mer och mer av plågsamma trivialiteter: Hundpromenader. Diskning. Plocka undan i arbetsrummet. Handla mat.

Det här är tid som jag mycket hellre skulle vilja ägna åt att glömma verklighetens törnar, inte gnugga mig mot dem ytterligare. Kanske med en löjligt tidigsänd repris av Hem till gården på fyran, eller, när jag har kommit hem från jobbet, en smula lästid i George R. R. Martins romansvit om järntronen (som jag är fast besluten att läsa igenom innan jag tar itu med teveserien). Jag är nu på tredje boken, men alla avbrott gör att det kan dröja dagar mellan läsvarven. Då glömmer jag bort vilka det är jag hejar på, vad bifigurerna heter, och i stort sett alla komplotter som äger rum under ytan i det härliga fantasyuniversumet. Romanen blir rörig, vilket gör att jag blir grinig på dem som inte förtjänar det. Till exempel min familj. Mina arbetskamrater.

Min shih-tzu.

Woody Allen uttrycker det bättre än de flesta. ”Vi måste slåss för att inte släppa in verkligheten i våra liv” säger han i en intervju med Sveriges radio, och nästan hela hans film- och prosaproduktion kretsar runt det temat. Livet har ingen mening, säger han, tillvaron är fruktansvärd; därför behöver vi konsten för att kunna skratta och glömma.

Böcker, film och teve som verklighetsflykt alltså, ett bedövningsmedel eller knark. ”Det finns läsning som liknar narkomani” skriver Olof Lagercrantz, och bibliotekarier som likt knarklangare rusar mot kunderna med ”Balzacs morfin, Hamsuns kokain och Klas Östergrens konjak”. Ännu mer i våra dagar kan vi väl tala om Twilight-GHB, och Star Wars-maja. Jag och min fru ser just nu igenom teveserien Star Trek: Deep Space 9 för andra gången, och faktiskt lättar det stressen lite när det i själva verket borde förstärka den – tänk, en timme ägnad åt påhitterier! Vad ska nu hända med de orättade uppgifterna som mina tvåor skulle få tillbaka i morgon?

Nu blir ju sällan situationen sådan. Naturligtvis måste verkligheten, jobbet, alltid gå före fantasierna, teven. Precis som för biofantasten Cecilia i Allens fina film Kairos Röda Ros, som är lika kär i den uppdiktade äventyraren Tom Baxter som hon är i skådespelaren som gestaltar honom på vita duken, och till slut måste välja. Lyckligtvis finns biografen kvar för Cecilia att besöka när verkligheten sviker henne ännu en gång.

Och George R. R. Martin finns ju kvar, likaså Star Trek, även om det är deprimerande att det måste gå så lång tid mellan fiktion-exkursionerna.

Alternativet? Att helt ge upp på verkligheten. Problemet blir då att man inte får någon dagpenning att spendera på kulturen; små klunkar fiktion är trots allt bättre än att inte få någon fiktion överhuvudtaget.

Mitt i mina funderingar lämnar Hilda äntligen sitt avtryck på en frostig grästuva, och jag måste erkänna i all min irritation att hon gör riktigt bra ifrån sig. Det som ångar bakom henne är ingenting mindre än en perfekt bajskorv – till rundning och höjd lik sådana man se på tecknad film, eller i leksaksbutikernas skämthyllor. Så fick jag mig lite konst i vardagen, till slut.