Star Wars är gemenskap

Fredagen var speciell även av andra skäl. Då fyllde jag nämligen 28, denna nonsensålder som för oss närmare 30 än 25. Och min fru, påverkad av mina insinuationer under den gångna veckan, beslöt att bjuda mig på premiären av Star Wars episod 1: Det mörka hotet.

Stämningen i salongen kunde närmast beskrivas som uppsluppen, vilket särskilt tog sig uttryck när en av biografens anställda, utklädd till prinsessan Leia dagen till ära, placerade sig framför duken för den sedvanliga uppmaningen om att stänga av mobiltelefonerna.

– I dag är det Star Wars-premiär, hann hon säga, innan jublet och applåderna dränkte rösten. Några rader ovanför oss modellerade en medelålders karl sin tidning till papperstrumpet och blåste ut filmernas titelmelodi, medan de flesta andra nöjde sig med att tjoa och tjimma med enklare woo-ljud. Den enda som inte ens drog på smilbanden var mannen i kråskjorta och grön tweedkavaj till höger om oss, som muttrade till sin väninna att Leia är inte ens med i den här filmen. Hon lät sig dock inte nedslås av den dystre kamraten, utan klappade händerna lika friskt som alla andra samt drog iväg en busvissling.

All den här uppståndelsen, va, och för den sämsta filmen i serien dessutom! Den slarvigt klippta soppa som på allvar fick flera Stjärnornas krig-fantaster att hoppa över till Star Trek-laget. Hur är det möjligt?

Svaret, det ligger förstås i samhörigheten. Under en fotbollsmatch känner sig publikdeltagare från olika samhällsklasser och kulturer förenade på läktaren, eggade av och trygga i förvissningen om att de står bland andra fotbollssupportrar. Man kan lämna vissa av sina hämningar därhän, bli en i massan, och ha riktigt roligt på kuppen.

Just den känslan av sammanhang upplevde jag den där dagen i biosalongen med i runda slängar 200 andra nördar. Star Wars-bio är trots allt vårt Champions League. Oavsett om man är Nintendo 8-bitfantast, samlar på Buffy the Vampire Slayer-serietidningar, eller bara drar sig för att byta kanal när man zappat sig till något halvdassigt Stargate-avsnitt, så hade man den här dagen en anledning att ta på sig yttermundering och galoscher, trotsa snöblasket och bege sig till närmaste biograf.

Att det är just Star Wars som förenar dessa vuxna män och kvinnor begåvade med specialintressen är kanske inte så konstigt. Science fiction har ändå dragit till sig eldsjälar och entusiaster sedan Jules Verne på 1800-talet skrev fantastiska skrönor om undervattensfarkoster och Jorden runt-resor som inte tog längre än 80 dagar (uppenbarligen en bok som ledningen för vissa tågbolag i dag borde lägga till sin kompetensutvecklings-litteratur).

Vidare har samurajer och japansk kampsport varit hett i västerlandet åtminstone sedan Japan vann över Ryssland i kriget länderna emellan 1905; därför var det ett vinnande drag av George Lucas, Star Wars skapare, att klä sina hjältar i kimono, låta dem bära svärd, och ledas av en mystisk, åldrad läromästare a la Mr Miyagi från Karate Kid. Slutligen hör magi, onda och goda trollkarlar, samt den storslagna kampen mot ett tydligt definierat ont fantasyn till, en genre som fick sitt riktiga genombrott bara 20 år före den första Star Wars-filmen och som snabbt därefter blev ett världsfenomen. Dess drag hittar vi också i filmserien, i form av den gode Obi-Wan Kenobi, den skittaskige Darth Vader, och deras respektive förhållande till den mystiska kraft som, kort och gott, kallas Kraften.

George Lucas genialitet låg i att sammanblanda alla dessa specialintressen i en enda stor kittel, en punkgryta av nördighet. Han får påstå bäst han vill att han inte hade en aning om hur stort Star Wars skulle bli, vi har ingen anledning att ta hans ord för det. Däremot har vi gott om argument för motsatsen: bland annat att han från filmbolaget såg till att roffa åt sig rättigheterna för alla reklamartiklar som filmerna skulle ge upphov till.

Så blev han en rik man genom att exploatera människans ständiga behov av att köpa på sig leksaker. Träningsnarkomaner får lustkänslor av att köpa gympadojor, en ruggigt dyr jiu-jitsudräkt, eller en ny cykel; en rökare känner sig inte hel utan sin tändare och etuiet; och vi som lämnade biosalongen vid 23-snåret efter att ha sett en medioker science fiction-rulle som vilar på tidigare filmers storhet, vi hör till gruppen som inte känner sig fulländad utan sitt Darth Maul-skumbad, R2D2-leksaker från veckans Happy Meal, och drömmar om vilken rymdvarelse man ska klä ut sig till på årets upplaga av serietidningsmässan. Om man vågar maskera sig det här året, vill säga.

Jag kunde knappast ha fått en bättre present av min hustru än känslan av att tillhöra en gemenskap, och givet att leksakssamlande är en ganska isolerad hobby får jag ju sällan chansen till att möta likasinnade på det sättet. Med lite tur får jag även fylla 29 till jubel, handklapp, och ett majestätiskt ledmotiv spelat genom en hoprullad tidning.