Fötterna och hatet

I Sverige avstannade mediacirkusen tidigt av förståeliga skäl, men i många delar av Europa är den fortfarande i full gång. Spelares dagsform diskuteras frenetiskt, medan vadslagningsfirmorna och sportjournalisterna jobbar övertid. Till och med fotbollsspelarnas tröjor har hamnat under lupp: Vissa matchtröjor innehåller farliga mängder av en substans som ska göra dem mindre känsliga för svett, medan andra fullkomligt dryper av tungmetaller.

Det finns dock andra gifter än blott kemiska som fläckar några av plaggen. När Italien mötte Tyskland i gårdagens semifinal var det inte bara en kamp mellan två av världens två största fotbollsnationer vi såg; tröjorna de bar stod symbol för någonting minst lika gammalt: hat, familjegräl och härdade hjärtan.

Italien sponsras nämligen av Puma och bär deras logotyp på bröstet. Tyskland, de får sina pengar från Adidas.

Att de två klädmärkena är konkurrenter är uppenbart för 2000-talskonsumenten. Tillsammans med amerikanska Nike har de prestigeplatserna i sportbutikernas hyllor, och överallt ser vi hur folket indirekt tar ställning: hon där med sina adidas-glasögon, division 3-spelaren med pumadojorna, den ovittre som tanklöst blandar adidaströjan med ett par shorts av rivaliserande märke – gud förbjude! lika oförlåtligt som det var att ha plancher av både Oasis och Blur på sin vägg 1997.

Men vad tar de ställning till? Och varför är det oförlåtligt?

Jag ska förklara:

Det hela började tidigt 1900-tal i den bavariska staden Herzogenhaurach, där fabriksarbetaren Christoph von Wilhelm Dassel levde med hustru och barn under enkla förhållanden. Äldste sonen Rudolf följde i faderns fotspår och sökte anställning i stadens skofabrik när han blev tillräckligt gammal, men var entreprenöriellt lagd och skulle inte nöja sig med lönearbete särskilt länge. Några år senare startade därför han och lillbrodern Adolf eget: Bröderna Dasslers skofabrik. Allting var idylliskt och fint, och en riktig klassresa väntade familjen.

Fabriken drog igång sina maskiner 1924 – som lokal fick moderns tvättinrättning duga. Ortens eltillförsel var mycket instabil, varav bröderna ibland fick hålla igång verksamheten med en stillastående trampcykel kopplad till generatorerna! Ett kontrakt med idrottsstjärnan Jesse Owens förändrade emellertid allt: snart sålde man upp till 200 000 skor om året och hade råd med finare maskineri. Affärerna blomstrade, och fabrikens framgång var oföränderlig även under trettiotalet; detta medan det omgivande Tyskland förstås genomgick stora förändringar.

Andra världskriget innebar slutet för brödernas gemensamma strävande efter lyckan. Båda två stod listade som medlemmar i nazistpartiet, men Rudolf var något mer engagerad än sin lillebror. Att åsikterna gick isär om mångt och mycket började bli tydligt, både affärsmässigt och privat, och även om det hyschas om vilken den ursprungliga orsaken till slitningarna var, vet man att den definitiva kilen mellan bröderna slogs i samband med de allierades bombning av Berlin. Amerikanerna grep då Rudolf med anklagelser om att han tillhörde den tyska armén. Rudolf var säker på att den som givit soldaterna den felaktiga informationen inte var någon mindre än hans egen bror – och så var det slut på kärvänligheten syskonen emellan.

Resten av berättelsen är som hämtad från litteraturens värld. Rudolf Dassler packade sina väskor, och flyttade till andra sidan floden Aurach som delade staden. Där grundade han sitt eget företag: Puma. Lillebror Adolf ville inte vara sämre han, utan gav också sitt företag ett nytt namn. Adi, hans smeknamn, fick utgöra första halvan, och de tre inledande bokstäverna i efternamnet den andra: Adi-Das. Än i dag har sportjättarna sina huvudkontor på varsin sida om floden i den lilla kommunen, och än i dag är relationerna iskalla, inte bara på grund av den marknadsmässiga konkurrensen.

Herzogenhaurach blev känd som staden där alla tittade ner (man ville ju se vilket märke den andre hade på skorna), och det finns historier om Puma-stöttande bagerier som vägrade servera Adidas-anhängare, samt Adidas-vänliga frisersalonger som sade nej till prisvärt hår om det satt på Puma-isternas skalpar. Byn tog del av konflikten, på samma sätt som den globala byn gör det i dag (även om vi som bor i cyberåldern inte är lika medvetna om tyngden bakom klädesvalen som görs).

Att Sverige-spelarna i år varken bär Pumas eller Adidas logotyper på sina tröjor känns med ens så himla typiskt och fint, inte sant? Vi är neutrala in i det sista. Och kemiskt giftfria dessutom, enligt granskningen av spelarnas kläder.