Ensam med tystnaden

Därför är det kanske tur att halsflussen jag drabbades av i veckan, som fick gomseglet att värka och ställa till med en himla massa otyg, drog med sig en mild feber som omöjliggjorde att jag masade mig ner till arbetet.

När min hustru har begett sig till universitetet och min hund har somnat, kan det verkligen bli fantastiskt tyst i lägenheten. Vårt nya kylskåp har ännu inte börjat brumma likt sin föregångare, och grannarna är antingen på jobbet eller vilar sina stämband efter helgens allsång till Euphoria. Febern tillåter mig inte att se på teve i dag, lika lite som orken låter mig placera en skiva i vinylspelaren.

Den första timmen blir jag illa till mods, ovan vid att inte ständigt ha ett brus av trafikljud, radioprat, nyfikna elever och skällande byrackor i hörselgångarna, och jag visslar i följd på Yellow Submarine, A pair of brown eyes samt refrängen till Jakob Hellmans Vägar hem (försiktigt och svagt, naturligtvis; annat tillåter inte halsen). Men till slut ledsnar jag, kastar in handduken, och bäddar så sakteligen ner mig i den uppslukande tystnaden.

Efter en stund känns det riktigt bra.

Tystnaden är så sällsynt i dagens samhälle, så bräcklig och undflyende när vi väl hittar den. Löser vi ett korsord i läkarens väntsal kan vi inte göra det tysta, utan måste knäppa med bläckpennan, kanske viska för oss själva när vi inte får ihop det. Är vi tysta längre stunder med varandra känner en av oss snart behovet att säga någonting, annars blir det obehagligt. Vi måste ständigt orda.

Forskare som sysselsätter sig med gåtan om språkets uppkomst brukar delas upp i två läger: ett som anser att språket är en del av människans evolution, och ett som tror att det bara är ytterligare en uppfinning konstruerad av oss. Något definitivt svar på hur det ligger till lär vi emellertid aldrig få ta del av, eftersom det talade språket före bandspelarnas tidsålder inte har lämnat några arkeologiska spår efter sig likt det skrivna. Direkt när de första orden myntades försvann de från jordens yta, ångade bort tillsammans med sin innebörd.

Det är på sitt sätt en sorglig tanke, att i stort sett alla meningar och känsloyttringar som har uttalats under de 100‑000 år eller mer som människans språk antas ha funnits, är helt försvunna från historien. Samtidigt misstänker jag att en majoritet av dessa meningar har varit av typen jisses, det regnar.

Douglas Adams kult-roman Restaurangen vid slutet av universum driver gäck med vår vana att jämt påpeka sådana självklarheter, som till exempel vilket vackert väder vi har i dag, eller jösses vad du är lång! Han berättar i sammanhanget om det utomjordiska folkslaget belcerebonerna, som ständigt väckte anstöt bland invånarna på deras grannplaneter. Anledning? Belcerebonerna var ett av de mest upplysta och framskridna folken i galaxen, och – framför allt – de var fruktansvärt tystlåtna. Just det sistnämnda irriterade många, och belcerebonerna befanns skyldiga till provokativt beteende i en intergalaktisk domstol. Straffet blev telepati; förmågan att kommunicera med sina tankar.

För att inte råka förmedla sina innersta hemligheter och mest skamfulla tankar till alla omkringboende på fem mils avstånd, blev belcerebonerna efter domslutet tvungna att ständigt och jämt ägna sig åt det som vi brukar benämna kallprat. De konverserade högt och oavbrutet om vädret, sina små krämpor och besvär, kvällens match eller vilket bråkigt ställe [deras hemplanet] hade blivit.

Douglas Adams ställer alltså meningslöst pladder i direkt motsatsförhållande till djup och givande tankeverksamhet, eller rent av till civilisationers blomstring och intellektuella förkovran. Jag är villig att köpa hans resonemang; kanske pratar vi så mycket som vi gör för att helt enkelt slippa tänka. Genom att yttra meningslösheter om vädret och våra luggar som behöver klippas, distraherar vi signalerna i hjärnan, får dem att åka vilse längs synapsernas flerfiliga motorväg i kraniet, och håller dem således borta från smärtsamma och mindre lustfyllda områden – så som tankar om vad som händer efter döden, huruvida det alls kan finnas någon mening med jordelivet, eller varför lärare får så absurt lite pengar för sin oerhörda arbetsbelastning och stress.

Till min stora lycka ställer febern till det för hjärnans elektroner även när det är katakombtyst i lägenheten, och istället för livet, kärleken och döden, cirkulerar tankarna kring mitt svullna gomsegel. Varför har den lilla köttpåsen i munnen ett så lustigt namn? Som om käkarnas rosa innandöme skulle hissa ankar och segla iväg genom luften om man inte höll truten stängd. Helknäppt.