Att glömma alla förpliktelser

Där har jag hittills 83 stycken guldmynt, och summan växer långsamt. Målet är att till slut ha råd med Microsofts nya tevespelsmaskin, Xbox 720, som enligt rykten kommer att släppas 2013. Att ta tusentals kronor från lönen för att finansiera ett sporadiskt teve-spelande skulle jag aldrig klara av, inte på den här sidan om vuxenstrecket, men ett oskyldigt sparande av fickmynt å andra sidan...

Egentligen har väl magin med tevespel försvunnit. Det var länge sedan jag upplevde sann videospelslycka: När mor och far steg in i vardagsrummet sent 80-tal med en liten grå låda av fabrikat Nintendo, kopplade in den i dumburken och gav mig och min syster varsin handkontroll, då togs ett steg som i många år skulle komma att påverka intag av solens d-vitamin, min fysik, och min bild av vad det egentligen innebar att umgås med någon.

Jag gick in med kropp, själ och hjärta i detta nya tidsfördriv. Om det någonsin var svårt att lära sig hur man gjorde så minns jag det inte – allting verkade ske omgående, så naturligt. I ena sekunden var jag ett vanligt barn av 80-talet som läste senaste numret av Läderlappen och inte hade någonting emot att då och då vistas utomhus; i nästa försvann minsta tillstymmelse till solbränna från min hud, tillvaron blev ett mörkt rum, och de guldpengar jag då samlade på var enbart värda någonting i den värld som målades upp på skärmen.

Och fysiskt var det! I Norrland var filmtittning en tacksam umgängesform genom vilken man kunde tillbringa timmar med varandra utan att för den delen behöva yttra ett enda ord. Med nintendot utvecklades det hela och man kunde plötsligt aktivera sig under sitt tysta samkväm. Åtminstone till en början var det dessutom så att fingrarna inte var de enda kroppsdelar som kom till nytta: När Super Mario hoppade så hoppade jag med honom, leviterade åtminstone några centimeter från backen. Med tiden sofistikerades förstås metodiken, och jag lärde mig att använda minsta möjliga kraft för maximalt resultat. Ett slags tumjudo, om ni vill.

Att tevespelet var en stor del av livet syntes inte minst på hur det återspeglade dödsångesten. Så fort min karaktär på skärmen var på väg att ramla ner för ett stup, springa på en elak sköldpadda, eller vika hädan på något annat vis, pausade jag spelet med hjärtat i halsgropen och betraktade skärmen en stund. Mådde jag riktigt illa över fadäsen kunde det dröja flera minuter innan jag återigen tryckte på startknappen och lät Mario möta sitt öde, eller så slog jag helt enkelt av maskinen och gick ner för att äta den nu kalla maten som mamma förgäves försökt få mig att lämna tevespelandet för timmen innan.

Men jag var duktig på det, jag minns det tydligt. Det var ett slags duktigskap som inte behövde andras bekräftelse. Den tillfredsställelse man kände efter att ha kämpat länge med ett problem och sedan, äntligen, med lite tur och flera skopor skicklighet, lyckats lösa det – vinna över Mike Tyson i boxningsspelet Punch Out, eller rädda simmarna som såg misstänksamt mycket ut som kycklingar i Cobra Triangle – den var fullt tillräcklig, och skulle antagligen ha kunnat isolera mig från omvärlden för evigt, instängd i föräldrahemmet med grusade framtidsutsikter fast med oerhörda mängder extraliv. Med det i åtanke så kanske det var tur att min konsol slutade att fungera, och att jag därför fick tillfälle att byta till en på pappret bättre.

Arvtagaren Supernintendo som butikerna började sälja 1992 var det första steget mot ett uppluckrande av behovet. Visst fanns där beroendeframkallande titlar som Street Fighter 2 och Mortal Kombat-sviten som höll en ockuperad stora delar av ungdomsåren, men speltillverkarna hade greppat vad som sålde och genrer började utvecklas. I takt med att spelens grafik blev snyggare, svårighetsgraden högre, och spelen mer snarlika varandra, började också en del av charmen att avta.

Det var sällan ett spel till nästa generations bjässar N64 och Playstation lyckades överraska en när den förstaglädjeruschen över att röra sig i 3D hade lagt sig, och även om jag tycker att vissa titlar till den allra senaste mackapären Xbox 360 är riktigt trivsamma, så är de aldrig Mario-trivsamma, och jag föredrar nio gånger av tio en bra film, eller två timmars krafttupplur efter jobbet.

Så varför plastflaskan med guldmynten? Tja, antagligen av samma anledning som vissa personer spenderar sina pengar på lottdragningar och tips. Om det någon gång skulle hända, om ett av de stora spelbolagen Sony, Nintendo och Microsoft, återigen lyckades skapa en maskin så fantastisk att den fick mig att glömma omvärldens förpliktelser om så bara för några timmar en späckad helg … ja, då skulle det vara snopet att missa hela grejen.