Vikten av att sjunga med

Självklart, tyckte jag och skuttade mot hans hus. Eftersom vi bodde på landet, så till den milda grad att vår gård tog slut där fårhagen började, var det både långt och mörkt till Calle. För att dämpa mörkerrädslan satte jag på mig hörlurarna till Walkmanen och började nynna med till Fångad av en stormvind. Väl framme vid refrängen sjöng jag för full hals och tyckte kort därefter att det var helt på sin plats att börja dansa mig fram. Varför inte addera lite piruetter också? Vid första piruetten ser jag Calle och hans hund. Som varit på promenad och gått efter mig i princip hela tiden.

Jag var elva år och funderade på om det inte var så att jag kanske rentav var odödlig eftersom jag inte ögonblickligen dött av skam. Nu är jag 26 och har fortfarande inte vant mig av att sjunga med till precis allt.

Däremot har jag gjort en del empiriska undersökningar bland mina vänner som visar att de flesta både älskar att sjunga med samt bär på ärr av liknande scenarion som ovan.

Mannen jag lever med har till exempel blivit stoppad av en polisbil efter att poliserna kört upp jämsides med hans bil och sett en förare som vrålandes och hejvilt trummandes framförde en magnifik version av Run to the hills.

Jag har dessutom upptäckt hur man ska gå tillväga för att i möjligaste mån undvika dödsskammen.

Man ska sjunga i grupp.

”Allsång på Skansen?” tänker ni.

”Nej.”, säger jag.

Mer i stil med fem-sex personer på ett köksgolv under de första skälvande timmarna på ett nytt år. En gitarr som saknar D-sträng. Alla emoklassiker ever made. Mottot ”hellre skithögt än bra”.

Och så borde man göra det så ofta man kan. Varhelst man kan. Aldrig tveka att hänga på i Wonderwall när ett gäng italienare sjunger loss i Spanska trappan i Rom. För vips kan det hända att du finner dig i den trevligaste stunden i ditt liv.