”Vi fick Fröding med bröstmjölken”

Det kommer inte ens på tal att ta några färgsprakande höstbilder på Mando Diaos frontduo Gustaf Norén och Björn Dixgård den här dagen. Oktoberkylan och det piskande regnet utanför deras källarlokal i Vasastan i Stockholm inbjuder inte till det.

Längst inne i det röriga rummet sitter Gustaf Norén och äter hämtad thaimat. Väggarna är täckta av bokhyllor där vinylskivor, tv-spel och böcker en masse samsas om utrymmet. Det är ingen inspelningsstudio, mer ett ställe där bandet hänger och skriver låtar.

– Vi kallar detta för Stugan. Tanten vi hyr av tyckte det var ett bra namn för att undvika att fans hittar hit och börjar hänga utanför, säger Gustaf och får snart sällskap av Björn Dixgård i soffan.

De har hunnit bli 31 år och den högljudda kaxigheten från de tidiga åren är som bortblåst nu.

– Det var någon form av stridsstrategi vi sysslade med. På den tiden var vi tvungna att slå oss fram, det behöver vi inte i dag när vi har ett tungt artilleri att luta oss tillbaka mot. I dag behöver vi bara attackera med musiken, säger Gustaf och får medhåll av Björn.

– Vi var mer teater då, ivriga och frustrerade. Precis som de flesta andra band hade vi stått och tragglat i replokalen i sju åtta år och undrat varför ingen gett oss skivkontrakt och redan tagit oss ut i världen.

När det väl lossnade och debutalbumet Bring ’em in landade på skivdiskarna gick allt väldigt fort. Mando Diao kom fram i precis rätt tid. Band som The Strokes, The Hives och The White Stripes hade redan nått stora framgångar med skitig garagerock i ny snygg kostym och Mando Diao föll väl in i mallen. I dag har gruppen sålt omkring en och en halv miljon skivor och spelat i över 30 länder världen över.

– Vi är lugnare och coolare i dag. Vi vet att vi bara haft flax som får göra det vi tycker om att göra, säger Gustaf.

Fröding-projektet inleddes förra året när en vän till Gustaf bad honom tonsätta en av poetens dikter till en utställning i Uppsala. Både Gustaf och Björn har ”fått Fröding med bröstmjölken”, säger dom. Bland annat läste Gustafs värmländska morfar högt ur hans dikter som godnattsagor.

Men genom uppdraget fick de så klart en ännu djupare kännedom om Frödings alla verk.

– Jag fastnade direkt för Snigelns visa och tänkte på Simon and Garfunkel när jag såg orden. Det finns en melodi, tyngd och pondus i dikterna som bara kan åstadkommas av ren och skär talang och genialitet. Sen kan de vara väldigt spirituella också, lite som Bob Marleys sånger. Hans texter var ju ganska banala men ändå gick en hel värld runt och lallade på dem som om det vore black magic. Den känslan får jag av Frödings dikter också, säger Gustaf.

Han tycker sig till och med kunna dra en hyfsat rak linje mellan Fröding och dagens rappare.

– Hiphoppare får skit för att de rappar om ”ho’s and bitches” men de lever ju bland dem så varför skulle de inte göra det? Det vore ju fruktansvärt att censurera bort det mindre fina i världen och det var även Fröding benhård med att inte göra. En politiskt korrekt poet väljer kanske bort tunga ämnen som ofrivilliga graviditeter, dödsångest och prostitution men vem hjälper dikterna då? Fröding skrev rätt upp och ner från sin verklighet, han hade nog sitt eget ghetto i huvudet.

– Sin egen värld i alla fall, tillägger Björn.

De konstaterar att deras egen kreativitet också springer ur ett mörker, även om det ser annorlunda ut.

– Vi hade nog inte klämt ur oss en enda skiva utan det där mörkret. Men vi finner ingen anledning att visa upp det på något annat sätt än genom vår musik. Till skillnad från Lundell och Persbrandt som halkat lite på isen har vi kunnat kontrollera det så att det inte har behövt gå ut över våra nära och kära. Men vi är inte guds bästa barn ska du veta...

Genom att ta sig an en av landets mest uppskattade diktare har Mando Diao nu nått en helt ny publik.

– Av någon anledning har barn alltid gillat oss. Och ungdomarna som går på festivaler så klart. När man nu ser ett intresse från äldre människor som tycker att de här låtarna är så himla bra blir man nästan lite skamsen. Att man liksom har förbisett den målgruppen totalt tidigare. Det är ju människor som ofta är utsatta både mentalt och fysiskt och de om några kan behöva en tillflyktsort genom musiken.