Total tillbakalutad kontroll

Gladare blev jag i våras, när jag lyssnade igen. När det inte hade slutat kännas som 2011 års bästa album. Där fälldes samma direkta fallucka under hjärtat, där väcktes samma fascination för vad de håller på med. Där var samma dynamik, effektiva driv och emotioner. Det finns något ohört i allt det hörda. De väver fritt med lösa trådar, från The Mars Volta och Tool, från Jethro Tull och King Crimson, från så många av de band jag håller högst. Egensinnigt, självsäkert, nyfiket och kunnigt.

Gladast blir jag nu, en sommarnatt på Klarälven, när de visar att Mask of air inte var ett studioverk. Det var en inspelning av något pågående. Från scen ges ingen känsla av att försöka leva upp till skivan: de har samma totala, tillbakalutade kontroll som på albumet, de förvränger och förvrider och förskönar där de vill.

Jimmy Lindblad gestikulerar för halsproblem, men sjunger med känslighet, rörlighet och säregenhet. Runt sig har han fyra instrumentalister värda att följa, var och en för sig. Trummisen Johan Norbäck, som nu också ingår i länets andra rockexperimentatorer Diablo Swing Orchestra, spelar så eruptivt som detta bandnamn kräfva.

Man tar det för givet när man hör det, men det är underligt unikt: musik vars motiv är att låta som den vill. Inte att sälja, inte att imponera, inte att profitera på andra. Att göra vad som krävs för att låtarna ska skimra. Att bara vara bra.

Hade jag varit lika hänförd om detta inte varit värmländskt? Om det hade varit en globalt lanserad majorsatsning, med underjordiskt hajpsikte, som sytt för hela proggskalan – från äldre Yes-män till yngre Porcupine Tree-kramare, från Opeth-skallar till Tool-pusslare – och om det här var ett gig på någon av Europas stora festivalscener?

Nej, kanske inte.

Det är för att Vulkan borde vara just ett sådant band.