Östgötskt vemod på Puttes sista spelning

Han är en kontrasternas man och låtarna varierar mellan storslagna och arenarockiga och enkla och intima. Lågmält och bombastiskt tar Lars Winnerbäck publiken i hand och leder den genom en snårig skog av gamla låtar som inte åldrats en dag och nya tidlösa sånger.

Scenshowen är även den samtida men klassisk. Istället för en vanlig backdrop väljer han att projicera snygga filmer som ska illustrera sångerna och det hela är oerhört välregisserat.

Så regisserat att det under "Jag har väntat på ett regn" börjar ösa ner över publiken och Putte. Även om ingen råder över vädrets makter ter det sig märkligt, nästan övernaturligt.

Här blir det också lite tråkigt. Att hela showen är så påkostad men samtidigt så präktig gör att det blir lite genomskinligt. Det saknas något. Ingen vill se en präktig rocksångare.

Till sin hjälp har Winnerbäck ett rejält rockband med musiker från band som Hellacopters.

Men allra bäst är det när Winnerbäck gör det på egen hand. Som om han stod ensam i ett vardagsrum med sin akustiska gitarr och bara en handfull människor som publik spelar han "Elegi" som den ska spelas. Nedtonat, bara han och gitarren.

Klassiker som "Dunkla rum" och "Hugger i sten" triggar igång publiken som väntat hela på det här.

"Om du lämnade mig nu" som spelades in som en duett med Miss Li faller lite på grund av just avsaknaden av duettpartner.

Gänget på scen kliver av efter en dryg timmes spelning men återvänder i sedvanlig ordning för extranumren "Elden" och "Söndermarken".

Det är en i stort sett komplett föreställning. Ljusshowen är ordentlig, ljudet fantastiskt och filmerna som projiceras är perfekta komplett till låtarna. Men det blir som sagt en aning präktigt. En aning... tråkigt.