Foto: Peter Bäcker

Bokförlagen står på kö för att få ge ut boken om de legendariska packmoppeturéerna. Nu är sista turnén på gång.

Foto: Peter Bäcker

1992 åkte Göran Samuelsson ensam runt i Värmland på en lånad moped.

Foto: Peter Bäcker

Foto: Peter Bäcker

Foto: Peter Bäcker

Foto: Peter Bäcker

Dregen och Pernilla hade med sig en massa grejer som de pyntade sina mopeder med. Det här trollet hittade Dregen på en loppis och så döpte han den till Ledin.

Foto: Peter Bäcker

Foto: Peter Bäcker

Foto: Peter Bäcker

På måndag är det premiär för Packmopedturén 2012.

Musikernas Vasalopp rullar för sista gången

Värmland

Göran Samuelsson skulle bli hockeyproffs.
Några vissångare med trälådor på magen fick honom på andra tankar.
I dag står bokförlagen på kö.

Tidslinjen

1992

Göran Samuelsson

Första året åkte Göran Samuelsson ensam runt i Värmland på en lånad moped.

– Jag stod vid grönsaksdisken på Ica i Ekshärad och vid någon lanthandel och spelade för en person. Jag annonserade efter en moped i ett program på radion och fick svar. Det var ju bra för då fick jag lite reklam också. Men sen hörde jag att det gick rykten om mig i Munkfors. ”Vilket bedrövligt liv han har, och nu har de tagit körkortet av honom också så han måste åka runt på en lånad moped.”

1994

Göran Samuelsson, Anders Johansson och Jens Nordstrand.

– Till en början tänkte jag att jag skulle köra vartannat år. 1994 åkte Anders och Jens med och kompande mig på saxofon och kontrabas.

1996

Göran Samuelsson, Fredrik Lindholm, Anders Johansson och Jens Nordstrand.

– Vi åkte runt och spelade lite varstans och det här var året då jag insåg att vi har lite olika fart på ämnesomsättningen och att Fredrik nog har ganska hög fart på sin. Vi hade inte ätit på ett tag och jag kommer ihåg att jag tittade på honom och att han var helt vit, stackarn. Ett stopp på den här resan var Visfestivalen i Kil och där skapades det många kontakter. Det var där jag träffade Totta första gången.

1998

Göran Samuelsson, Fredrik Lindholm, Anders Johansson och Jens Nordstrand.

– Vi körde samma sättning det här året också. Fredrik på trummor, Anders på saxofon och Jens på kontrabas.

Och i VF kunde man bland annat läsa:

Hela turnén blir lite av en lycklig förhoppning. I Vildmarksbyn Eden i Lysvik finns ingen el, så där måste bandet spela a capella och var de ska bo har de inte planerat ännu. "Men det är det som är själva tjusningen i det här. Ett litet äventyr", säger Göran Samuelsson.

1999

Göran Samuelsson, Ola Magnell, Marcus Sandborgh

2000

Göran Samuelsson, Basse Wickman, Carin Kjellman

2001

Göran Samuelsson, Thorstein Bergman, Marcus Sandborgh

Inför avfärd kunde man läsa i Värmland Folkblad att Göran Samuelsson körde trampmopeden Jagaren från 50-talet, Marcus Sandborgh en Zündapp Mustang med minst 30 år på nacken och att Thorstein Bergman försökte komma underfund med hur hans namnlösa packmoped var beskaffad innan sällskapet lämnade Västra Ämtervik för att anträda allmänna vägar. Senast han körde moped var för närmare 45 år sedan.

2002

Göran Samuelsson, Petter Jostéus, Thorstein Bergman, Basse Wickman, Carin Kjellman, Robert Henriksson.

Inför 2002 års turné köpte Göran på sig ett gäng mopeder. Bland annat en Änglagårdsmoppe, berättade han i VF. Thorstein fick ta packmopeden och själv tog Göran sin Jagare från -53. På sista konserten, som ägde rum på Duse Udde auktionerades tre av mopederna ut. Huruvida de rullar än förtäljer dock icke historien.

2003

Göran Samuelsson, Totta Näslund, Marie Bergman, Thorstein Bergman, Petter Jostéus, Robert Henriksson.

– Jag minns att jag var livrädd första gången Totta skulle komma hit och att jag hade lånat basistens snygga Mercedes när jag skulle hämta honom vid tåget. Jag ville göra ett gott intryck och såg framför mig hur han skulle kliva av tåget helt svartklädd och lite svår. Så klev det av en glad man i en ljus linnekostym. Det var Totta som berättade att han hade suttit och pratat småkaksrecept med en dam ifrån Torsby.

2004

Göran Samuelsson, Mats Klingström, Totta Näslund, Thorstein Bergman, Ola Magnell, Bengan Janson, Bengan Blomgren, Robert Henriksson, Bengt Bygren.

Göran Samuelsson beskriver Totta Näslund som Packmopedsturnéns varmaste ambassadör och historierna om vad Totta hittade på under resornas gång är många och långa. En sak var han dock väldigt noga med: ”Hans krav var alltid att hans moppe skulle gå fortast”.

2005

Göran Samuelsson, Peter Lundblad, Eva Hillered, Ola Magnell, Mats Klingström, Wille Crafoord, Bengan Blomgren, Robert Henriksson och Salem al Fakir.

Salem al Fakir hade inte medverkat i Melodifestivalen med Keep On Walking. Vid tidpunkten för den här turnén hade han inte ens släppt en singel. Han åkte med som kompmusiker till Wille Crafoord.

– Jag undrar om det inte var på Packmopedsturnén som hans solokarriär tog sin början. Wille var lite gnällig och ville inte åka moped och försökte övertala Salem att åka med honom och göra reklam för en annan grej. Men då sa Salem ”Nej tack, jag vill åka moped!” Wille såg helt paff ut, berättar Göran.

2006

Plura Jonsson, Claes Janson, Marie Bergman, Bengt Berg, Bengan Blomgren, Lasse Englund, Bengt Bygren och Robert Henriksson.

Det var Totta Näslund som övertygade Plura Jonsson om att Packmopedsturnén var den ultimata turnén.

– Han ringde upp honom och sa ”Du ska veta en sak Jonsson, och det är att du har inte turnerat en meter förrän du har varit med på Packturnén”, berättar Göran Samuelsson.

Och så blev det. När Göran Samuelsson ringde då tackade Eldkvarnssångaren ja.

2007

Uno Svenningsson, Irma Schultz Keller, Niklas Strömstedt, Wille Crafoord, Göran Samuelsson, Bengan Blomgren, Dan Magnusson, Robert Henriksson, Bengt Bygren.

Artisterna har varierat genom åren men musikerna dem håller Göran Samuelsson hårt i.

– Byta musiker? Jag har aldrig förstått mig på den grejen. Bandet har ju en egen karaktär. Istället för att byta ut dem så är det väl bättre att låta dem utvecklas på sitt sätt. Då blir det som ett självspelande piano. Vi repar aldrig. När vi ska spela in en skiva då brukar jag skicka ut en demo som går i fel tonart – då möjligtvis kanske de vaknar till.

2008

Uno Svenningsson, Anna Stadling, Idde Schultz, Ronny Erikson, Staffan Hellstrand, Bengan Blomgren, Dan Magnusson, Robert Henriksson, Bengt Bygren.

2009

Pugh Rogefeldt, Plura Jonsson, Pernilla Andersson och Anders Glenmark, Bengan Blomgren, Dan Magnusson, Bengt Bygren, Robert Henriksson.

Pernilla Andersson tog med sig nyblivne maken Dregen till Västra Ämtervik och laddade batterierna med en weekend på Sillegården. Och jämfört med de övriga Packmopedsdeltagarna fick hon ett försprång. Under dagarna hon och Dregen tillbringade i Västra Ämtervik hann Pernilla med att testköra tre mopeder. Valet föll till slut på Maria Samuelssons rosa Monark från 60-talet.

2010

Dregen, Plura, Ola Magnell, Sara Löfgren, Robert Henriksson, Fredrik Svensson, Bengan Blomgren, och Bengt Bygren.

2009 fick Dregen följa med som hangaroud. Då var det frun Pernilla Andersson som var fullvärdig packmopedsgängmedlem. 2010 var rollerna omvända. Dregen hade fått mersmak för turnén som han beskrev som musikernas Vasalopp. Och under premiären som ägde rum i Uddeholmsladan var det också premiär för Dregen att sjunga live på svenska. I en intervju i VF sa han:

– Det låter liksom som klyschor, men jag gillar att göra nya saker. Jag är ganska van vid att gå ut på stora scener och spela rock. Det här är en helt annan grej, i dag var det faktiskt världspremiär för mig att sjunga live på svenska. Jag har spelat in några låtar på svenska förut, jag skrev en låt tillsammans med Timbuktu (Tack för kaffet) och jag har faktiskt spelat in en Ola Magnell-låt en gång, men det här känns ändå nytt.

• Och trollet då?

– Det är Ledin. Dregen och Pernilla hade med sig en massa grejer som de pyntade sina mopeder med. Den här hittade Dregen på en loppis och så döpte han den till Ledin. Sen köpte han hårgelé och stylade honom med så varje dag hade Ledin en ny frisyr. Men nu har det regnat på honom så nu kan man väl säga att han har en något luftig frisyr den käre Ledin, berättar Göran.

2011

Göran Samuelsson, Plura, Per Persson, Pernilla Andersson, Dregen, Dan Magnusson, Robert Henriksson, Bengt Bygren, Bengan Blomgren.

2012

Göran Samuelsson, Mats Ronander, Anna Stadling, Patrik Isaksson, Moneybrother, Bengan Blomgren, Bengt Nygren, Robert Henriksson,Fredrik Lindholm.

På måndag är det premiär för Packmopedsturnén 2012. Premiären äger rum i Uddeholmsladan och under två veckor kommer sedan gänget att puttra fram längs värmländska småvägar på dagarna och spela på kvällarna. Det blir precis som vanligt. Förutom på avslutningskvällen på Sillegården den 4 augusti. Då ansluter nämligen ett flertal av de artister som medverkat under åren. Däribland Ronny Eriksson, Ola Magnell, Idde Schulz, Niklas Strömstedt och Uno Svenningson. Sedan rullar Göran Samuelsson in mopederna i ladan igen.

Den här gången på obestämd framtid.

I skolan gick det väl lite sisådär. Den unge Göran Samuelsson hade svårt att hitta motivationen. Hans framtid var ju redan utstakad. Göran Samuelsson skulle bli hockeyproffs – några andra alternativ fanns inte på kartan.

– Jag var målvakt i Arvika. Vi spelade i den näst högsta divisionen, det som i dag heter allsvenskan, och jag fick faktiskt anbud om att bli professionell. Men jag hade problem med knäna. Knäskålarna åkte ur led och sen kom det väl annat emellan, berättar Göran.

Annat var bland annat en gitarr. I mitten av 1980-talet besökte Göran Samuelsson en visfestival i Sunne där artister som Ewert Ljusberg och Jan Hammarlund uppträdde.

– Jag blev helt knäckt! Att en person med en trälåda på magen kunde förmedla så mycket, det kunde jag inte förstå. Jag hade börjat spela lite gitarr då. Jag spelade lite Creedence på fester, men jag brydde mig aldrig om att läsa konvoluten och lära mig texterna. Jag sjöng som jag tyckte att det lät och det var ingen som sa något. Inte förrän jag träffade på kanadensaren Tom Stapelton, en jävligt duktig musiker, och vi började spela tillsammans. Då minns jag att han stannade upp mitt under en låt och sa ”Vad fan sjunger du egentligen?”.

Att höra Ewert Ljusberg och Jan Hammarlund sjunga om Nejlikerevolutionen i Portugal och om att leva i skuggan av Kalla kriget blev på många sätt en vändning.

– Det var en helt annan grej. Det blev som att rycka ur en propp ur en tunna – plötsligt bara sprutade det ut låtar. Jag blev tvungen att sätta stopp för mig själv så jag satte en gräns. Max fem låtar i veckan fick jag skriva. Inte mer.

Göran Samuelsson skrattar när han berättar om låtarna som forsade ur honom. Men tillstår att det mesta av det han skrev på den tiden är förpassat till byrålådan.

– Jag var väl en billig kopia av Ewert Ljusberg. Men jag gjorde en låt då som jag faktiskt fortfarande kör. Gustav – den är på värmländska och handlar om en gubbe som sitter på hemmet – och jag förstår fortfarande inte hur jag lyckades få till den. Men så upptäckte jag att folk satt och grät så jag slutade spela den. Den fick ligga i tio år innan jag tog upp den igen. Historien avgör i förlängningen vad som är bra och vad som är dåligt, säger Göran.

Sen blir det tyst för en stund. Så tyst det nu kan bli i ett hem med en uppsluppen treåring och sommarlovsfirande skolbarn med kompisar som springer ut och in och upp och ned för trappan till övervåningen.

– Jag har aldrig haft en plan eller idé med någonting jag har gjort. Men nu fattar jag inte hur jag kunde komma på något så galet som den här turnén, säger Göran plötsligt.

Och så kommer det där befriande skrattet.

Göran Samuelsson är en fantastisk historieberättare och han skrattar ofta. Det är inget högt och bullrande skratt men det är ett skratt som smittar av sig. Det är varmt och gemytligt hemma hos familjen Samuelsson i Västra Ämtervik och att artisterna de senaste åren har stått på rad och bönat och bett om att få vara med på Packmopedsturnén – det är lätt att förstå.

– Jag såg en konsert med Traveling Wilburys där de satt på scenen tillsammans allihop och jag tyckte att det såg så jävla mysigt ut. Det var väl då någon gång som tanken på något liknande föddes och sen långsamt genom åren så har det utvecklats. Som turnén ser ut nu har den väl sett ut sedan 2005 tror jag.

En av dem som tidigt insåg tjusningen i att puttra runt i Värmland på en moped och spela på dörren det var Totta Näslund. Det fick Göran Samuelsson läsa i en intervju med Totta i Värmlands Folkblad.

– Jag hade träffat Totta, vi hade spelat på samma ställe, och berättat för honom om moppeturnén. Sen var det Lars Swanö i Arvika som hade gjort en intervju med Totta inför en spelning och där sa han att nästa sommar skulle han vara med på Packmopedsturnén. Det var han som bestämde, inte jag.

Och så var det med den saken. 2003 åkte Totta Näslund med på Göran Samuelssons Packmopedsturné tillsammans med Thorstein Bergman, Marie Bergman, Petter Josteus och Robert Henriksson.

– Jag fick berättat för mig att han hade satt upp som livsmål att spela på så många orter som möjligt och då tyckte han väl kanske att det här var ett bra sätt att komma ut och spela på små orter i Värmland. Och sen tyckte han att det var så jävla kul. Men han var väldigt noga med sin image och hans krav var alltid att hans moppe skulle gå fortast. Sen drog han iväg före oss andra och stannade till på något ställe och frågade efter vägen. Och när de såg att det var Totta då blev han alltid bjuden på kaffe. Sånt gillade han, berättar Göran.

Historierna är många, långa och roliga att lyssna till. Det tycks finnas hur många inträffanden och anekdoter som helst. Att flera bokförlag har hört av sig till Göran Samuelsson och vill sammanfatta dem i bokform är inte att undra på.

– Man får en annan kontakt med omgivningen när man sitter på en moped. Man blir häpen av att det är så vackert och sen blir man häpen igen av att det är ännu vackrare någon annanstans. Men det mest fantastiska är nog alla möten med människor. På konserterna vet man på ett sätt vad det blir – man vet att det blir bra – men den här turnén pågår dygnet runt i två veckor. Folk tar reda på vilken väg vi åker och är det fint väder är det rena Eriksgatan i skogarna. Inte ens när Springsteen är ute på turné sitter väl folk och fikar längs med vägen.

Göran Samuelsson pratar om Packmopedsturnén som ett rullande konstverk i ständig förändring. I år är det 20 år sedan han kom på tanken och för första gången gav sig ut i länet och spelade ihop lite penningar. I år är det också sista chansen för publiken att se Packmopedsturnén i dess nuvarande form.

– Det är så lätt att man tar saker för givet och jag känner i magen att det ska bli gött att vara ledig nästa sommar. När jag gjorde det här första gången -92 då var inte tanken att ”Nu ska vi göra en turné som blir lönsam om 15 år”. När Totta var med tror jag vi fick in tiotusen per skalle. Det var knappt att det gick runt och det var inte det som var grejen heller. Man får inte stirra sig blind på den här penningen, säger Göran.

Han liknar beslutet att ta en paus med förhållandet mellan ryttare och häst.

– Det blir ett sätt för mig själv att tala om vem det är som bestämmer och det var det modigaste beslutet jag har tagit på femton år. Men fick mopparna bestämma då skulle de nog åka ut oftare. Jag tror att de är sugna på att göra en julturné och det är faktiskt jag också, säger Göran och skrattar.

Skrattet och den finurliga blicken talar tydligt. Göran Samuelsson har något lurt på gång. Under årets Packmopedsturné, som har premiär i Uddeholmsladan nu på måndag, blir det även smygrelease för Görans kommande skiva som släpps i höst. I samband med smygreleasen släpps också en dokumentär som Göran Samuelsson och Björn Starrin har spelat in tillsammans med musikerna som medverkar på skivan. Och?

– Och med största möjliga trolighet kommer väl moppeturnén att dyka upp igen fastän i en annan organisation. Det får bara inte bli slentrian över det hela. Då dör konstnärligheten.

Skriv ut

Rätta oss

Dela

Mer från Förstasidan

Skulle angripa psykiatrin – greps av insatspolis

Karlstad