Bygger på instrumental kraft

Det hade varit så lätt att upprepa sig, att sikta mot radioskvalet eller till och med mot Skansen. Istället valde hon att spela in nya skivan Ceremony bakom orgeln i en kyrka. Nog för att Thåström värkte ur sig Häng gud i denna sättning redan för trettio år sedan men det är få popartister som väljer instrumentet (möjligen på grund av svårigheten att hitta passande turnéfodral).

Tillsammans med sitt förnämliga band påminner von Hausswolff mig om vilken djup relation jag och många med mig har till kyrkorgeln. När skivans dryga timma är över har pipornas svepande toner fått mig att associera till såväl tung gotik som tysta Bachtoner, skolavslutningar eller varför inte filmmusiken till bröderna Lejonhjärta.

Jämfört med debuten som främst satte von Hausswolff själv i strålkastarljuset lever Ceremony i större utsträckning ett eget liv. Det är återigen modigt, men för skivan självklart, att sångrösten inte äntrar ljudbilden förrän tio minuter in i albumet.

Mitt personliga favoritspår, Liturgy of Light, sätter bäst fingret på Ceremonys genomgående ambition att bygga något intensivt av det subtila, monotona och försiktiga. Fast det finns andra stora stunder, som det Earthaktiga dronestöket en bit in i Deathbed samt Mountains Crave som finner sin plats på skivan trots sin tydliga popnerv.

Det är främst i Ocean och Sova mot slutet som den minimalistiska fingertoppskänslan tappar fokus. I stort borgar dock Ceremonys okonventionella låtbyggen för en spännande fortsättning av Anna von Hausswolffs karriär. Nu kanske det är som att svära i kyrkan, men trots att hon sjunger bättre än någonsin lutar sig denna slutsats främst på skivans instrumentala kraft.