Bästa möjliga inledning

Lite fler än 50 personer är vi i varje fall när bandet träder upp på scen, och fler anländer. Wilson måste till en början vinka fram oss blygingar, och det är nästan plågsamt hur sakta det går att göra förflyttningen på fem meter till scenkanten. Några minuter in är det inte längre ett bekymmer.

Det Jenny Wilson sa i gårdagens intervju med VF stämmer nämligen: Hon bärs fram och är mitt i musiken, går helt upp i det hon gör. Med ett brett leende och ryckiga danssteg, som vore hon berusad av tonerna, får hon snart Kalasets deltagare att släppa hämningarna något.

Att musiken är så själfull gör förstås sitt till. Ljudbilden går i linje med de nya inspelningarna av Hardships!-sångerna som gavs ut på syskonskivorna Blazing I och Blazing II i år, med tyngre rytmer och mer utrymme för den spöklika xylofonen. Det låter verkligen helt eget; ett angenämt schvung med blinkningar till Swordfishtrombones, northern soul och kampsånger, som framfört på en elefantkyrkogård i en Tim Burton-rulle. Bettye Lavette kommer i åtanke, men också så väsensskilda artister som Kate Bush, James Brown och Frida Hyvönen.

Man får snart ge upp att försöka genrebestämma Jenny Wilson där man står. Lättast är att låta bli och bara koncentrera sig på den energi som musiken förmedlar. Scenshowen verkar helt utsprungen i stundens hetta, och under rena discopastischer som Bad Waters är det svårt att tro att åskådarna är så få till antalet, för golvet vibrerar av alla stamp. Lina Langendorf, kanske mer känd som sitt soloartist-alterego Yosei, imponerar som kvällens multiinstrumentalist med saxofon, maracas och synth, och fyller scenen med energi och rörelse de gånger Wilson slår sig ner vid sitt piano.

Kalaset får således bästa möjliga inledning. Jag är förtjusad, förtrollad och förförd. Bara en sak oroar: hur i allsin dar ska någon av de återstående akterna kunna toppa det här?