Patrik Andiné söker det solkiga

Galleristen har de två konstnärerna alltså gemensam, däremot vare sig stil eller teknik.

Olja och blyerts är Patrik Adinés medium, människor hans huvudsakliga motiv – även om de någon gång enbart lämnat spår i landskapet. Som i Stängslet, en av de fyra större målningar han tagit med sig till Karlstad.

På taggtrådsstaketet hänger färgglada trasor, klädrester. Nånting har uppenbarligen hänt.

– Det finns ett berättande i det mesta jag gör – även om jag försöker göra berättelserna obegripliga, konstaterar Patrik Andiné.

Han återanvänder ofta motiv och förändrar dem. Som stängslet, som kom till i samband med någon debatt om gränser som skulle stängas.

Eller scouten, den lille mannen bredvid den stora damen i syntetnattlinne och lockar som inte kammats ut efter papiljotterna, han vars hatt hon plockar på. Mama Maggiore.

– Min scout är en arketyp eller symbol för vissa saker, kanske för grupptillhörighet. För mig är scouting egentligen positivt, men det här med uniformen kan också föra tankarna till Hitlerjugend och bli nånting obehagligt.

Symbolist kan han tänka sig att kallas. Klassicist också; det tar sig bland annat uttryck i hans sätt att måla, ”torrt” och slätt och i skikt.

Surrealist?

– Nja, det är lite känsligt – det är ett ord som bär väldigt mycket i bagaget. Men om man i ordet läser in att man jobbar med slumpen och det omedvetna och något obegripligt så stämmer det ju, medger han.

Något obegripligt som också är skrämmande.

– Förr försökte jag måla gladare och sockersötare, med det obehagliga innehållet i botten. På senare år har jag släckt ljuset och försökt komma åt någon slags solkighet: lite kvalmigt, borgerligt.

Han zoomar också in mer; händelsen och landskapet blir mindre tydligt. Effekten av det är att han på Sandgrund visar en rad små kvinnoporträtt: en serie i blyerts, en i olja.

– Jag var killen som ritade jämt. Först när jag var kanske 18 år fick jag lite oljefärg, hemska kinesiska oljetuber. Sen dess har mitt medium varit måleriet. Men jag har velat komma tillbaka till tecknandet, berättar Patrik Andiné.

Så skisserna som han gjorde inför serien med målningar fick i sin tur bli teckningar på lite bättre papper.

– Det är kvinnobilder jag letat fram på nätet, klippt och klistrat, bytt mun och ögon på. Vissa är mer collage än andra.

”Luckra Minvess” är utställningens titel. Obegriplig? Javisst.

– Jag har min ateljé i Konstepidemin i Göteborg, ett gammalt epidemisjukhus. Vid mitt rum fanns en sån där gammal klassisk namnskylt, där man kan flytta runt bokstäverna. Det stod sekr nånting men jag flyttade om dem så det såg lite företagsmässigt ut.

– När Angelika ville ha en titel på utställningen hos henne tog jag helt enkelt namnet med mig!

Fotnot: Patrik Andiné är född 1968, tog examen 1995 vid Konsthögskolan i Stockholm, bor nu i Göteborg där han förutom med det egna måleriet arbetar som lärare vid konstskolan Dômen.