Pappas historia blir teater

Katarina Persdotter är sen många år bosatt i Värmland och gift Jäder, som i Jäders Teater. Fram till nu är det skådespelare hon varit, och fram till nu är det barnteater som hon och maken Håkan satt upp tillsammans.

Nu har hon för första gången skrivit ett stycke, och skrivit det för en vuxen publik, gärna människor i hennes egen generation eller äldre och gärna med minnen av lantlivet och dess obönhörliga utveckling. Eller med intresse för samhällsfrågor på det hela taget.

– Jag beskriver svensk landsbygdshistoria från 40-talet och in i 2000-talet, men via ett öde, säger hon.

Inte för att hon minns allt detta själv; hon föddes 1962. Men efter att pappa varit död i flera år och vid ett besök hos mamma på östgötska gården Epplerum öppnade sig en guldgruva: pappas kassaskåp i källaren med mängder av dagböcker, brev, anteckningar och foton – däribland förvirrade dikter eller böner till sysslingen Astrid, skrivna på hushållspapper.

Det är med en sådan bön den drygt timslånga enaktaren inleds: Håkan hittar och läser den, och ger Katarina anledning att börja berätta om sin pappa och sin uppväxt. Ja, om pappas uppväxt också, för Håkan Jäder blir både pojken och pappan Per, Katarina hans kompis, dotter och kreatur … så långt vi tittar på repetitionerna i Berghälla bygdegård i Edeby, där premiären sker nästa lördag.

Senare, kanske efter två tredjedelar av ganska allmängiltiga minnesbilder, ska publiken börja få veta vad det var som orsakade denna förvirring. Som gjorde att pappa Per, precis som Klara Finas pappa Jan i Selma Lagerlöfs roman Kejsarn av Portugallien, började skapa sin egen verklighet.

– Man brukar ju säga att ”en olycka kommer sällan ensam”, och så var det verkligen, berättar Katarina Persdotter Jäder.

De kom slag i slag: år 2000, 2001 och 2002 – det år då pappa gick bort, alldeles för ung.

– Efter 2002 hade mamma kontakt med en advokat, som visst gett ut några böcker. Han frågade om han fick skriva om allt som hänt vår familj. Och jag kom fram till att ”faktiskt inte, det här är VÅR historia”, beskriver hon.

– Sen låg det och grodde i mig…

Det grodde medan Katarina och kollegan Anna Jankert under tre år turnerade med barnföreställningen Bortbytingen och skrapade ihop slantar nog att ge sig tid.

– Det var efter det som jag åkte hem till Epplerum och öppnade kassaskåpet.

Hösten 2010 anordnade så Leif Persson, Riksteatern Värmland, ett skrivarseminarium, i hopp om att inspirera fram ny värmländsk dramatik. Katarina tog chansen och fick gehör för sin historia. Dramaturgen Ninna Tersman har fortsättningsvis fungerat som hennes mentor.

– Att skriva manus är faktiskt otroligt svårt.

I julas var det ändå klart – och nu vidtog arbetet med att hitta rätt skådespelare till den manliga rollen.

– Jag hade ju inte alls tänkt mig att min man skulle spela min pappa.

Anna Ehnsiö, ”teaterarbetare” i Arvika, fick henne på andra tankar: han passar ju perfekt!

– Mamma blev också väldigt glad, berättar Katarina – och hennes godkännande är självklart viktigt.

Inte mindre väsentligt är det stöd Teater Jäder fått från anslagsgivande organ som statliga Kulturrådet, Konstnärsnämnden och Region Värmland.

– Ingen av de fria grupperna i Värmland har fått pengar av Kulturrådet de senaste tio åren, konstaterar hon.

Pengarna har gett kompaniet möjlighet att anlita Anna Ehnsiö som regissör och Niklas Engvall som scenograf, och att låta Staffan Jofjell göra en kortfilm med material från Epplerum.

Den ska visas efter den obligatoriska fikapausen, när föreställningen nu går ut på turné; Sörmland och Gotland har redan bokat in den efter premiären i Edeby och en påföljande föreställning i Torsby.

– Pappa var ju mjölkbonde. Så nog är pjäsen aktuell alltid!