Magi som inte skrämmer

Men vi har läst ett par magiska berättelser för lite yngre barn, i tioårsåldern ungefär, och de vi har valt hör till de snällare varianterna. De som inte skrämmer utan bara kittlar fantasin och får oss att se på saker på ett nytt sätt.

Inte ovanligt är det att ett hus får bära magin, och så är det i båda de böcker vi läst idag. I båda böckerna har magin dessutom terapeutisk effekt, det finns ett familjetrauma som behöver belysas eller lösas.

Mårten Sandén har skrivit den långa raden Petrinideckare och även den underbara serien som började med Den femte systern.

Ett hus utan speglar målar upp bilden av en familj i sorg och väntan. Jagberättaren Thomasine går i sjuan. Hon och hennes pappa och flera andra släktingar bor i gammelfaster Henriettas hus. Henrietta, som är över hundra år, har varit en firad skådespelerska, men ligger nu i en säng och väntar på döden.

Alla släktingarna bär på någon sorg, som hindrar dem från att leva.

Av en slump hittar den minsta kusinen ett rum fullt med speglar – annars finns, som boktiteln utvisar, inga speglar i huset alls. Men i det här rummet, ”the changing room”, finns speglar bakom många dörrar. En spegel är en laddad symbol!

I Mårten Sandéns berättelse har speglarna den dubbla funktionen att leda personerna bakåt i tiden och att låta dem se sitt rätta och riktiga jag. Den ena efter den andra blir löst ur de trauman som bundit och tyngt ner dem.

Moa Schulmans tuschlaveringar i gråskala fångar den lite gammaldags, drömska stämningen i boken. Mårten Sandén har ett vackert språk som gör läsningen njutbar.

Cecilia Davidssons Huset i dimman utspelar sig på en geografiskt definierad plats: skärgårdsstaden Vaxholm, dit Vilke flyttat med sina föräldrar. Vilke är en blyg pojke utan nära vänner. Förut lekte han mycket med Mattias, men nu, när mamma går hemma arbetslös och föräldrarna bråkar och kastar saker, törs inte Vilke ta hem kamrater längre. Och då ebbar vänskapen med Mattias så småningom ut.

I stället för att gå hem till den dystra stämningen därhemma, letar Vilke sig in i en gränd och hittar en rörig och mysig antikvitetsaffär: Hammars Antik och Kuriosa. Den gamle antikvitetshandlaren Hammar bjuder in Vilke och skänker honom den ena märkliga tingesten efter den andra.

Antikboden blir en tillflyktsort där Vilke kan få göra lite nytta genom att damma och sortera bland prylarna. Hammar talar till honom ”som till en vuxen” och de båda gubbarna har mycket gemensamt.

Hemma har äktenskapskrisen förvärrats och pappa har flytt till Thailand utan att säga adjö. Hammar är terapeut och ger Vilke samlarsaker som presenter till föräldrarna: en vacker ask (att gömma känslor i?) till mamma, en leksaksbil till pappa, som flyr problemen utan att ta tag i dem på ett vuxet sätt.

Skildringen av den ensamma pojken och hans vardag är fin och trovärdig – och mycket sorglig. Bilden av den arbetslösa mamman som tappat taget är ovanlig i barnböcker, kanske vanligare i verkligheten (?)

Slutet är kanske lite lättvindigt och mystiken liknar mer verklighetsflykt än magi. Men några frågetecken kvarstår, som kan sysselsätta fantasin efter att boken tagit slut.

Text:

Hervor Svenonius

Ulla Wentzel