Lars Andersson åter i Hedås

Det är lite bråttom att berätta om den: i dag ska han lägga sig på operationsbordet i Karlstad och misstänker att efterbehandling och konvalescens kommer att ta sin rundliga tid.

Och det är för den delen precis nu som sista ordet sagts om omslaget, med en Lars Lerin-målning av Nolkul, släktgården i Hedås som är det centrum allt kretsar kring – även om här finns avsnitt som utspelar sig såväl på ”Sulfiten” i Forshaga som i amerikanska Rockford och det ockuperade Norge.

Ljus från ingenstans hette romanens föregångare – som när den kom 2008 också beskrevs som en sockenbok, men minsann var allmänintressant nog att belönas med Ivar Lo-Johanssons personliga pris, Sveriges största pris till en svensk författare.

1625 skattlades den första gården i det som skulle bli byn Hedås, en bit söder om Skived invid Klarälven.

– Det verkar rimligt att den låg här uppe på kullen, säger Lars Andersson – fast just detta huset, som hans mamma nu har i sin vård, byggdes på 1880-talet av virket från ett annat, närmare stora vägen.

– I huvudsak blev den en släktby; man gifte in sig hos varandra.

Den förra boken slutade strax innan Lars Anderssons farmor föddes 1884. Farmor Ida som nu är huvudpersonen, yngst av fem systrar som växte upp till vackra unga kvinnor – framgår av familjefotot på insidan omslaget.

– Rätt mycket handlar om dem och gården och vart det ska ta vägen med den, när töserna blir med barn och försvinner härifrån, beskriver barnbarnet författaren.

De fyra äldre systrarna spreds mycket riktigt för vinden; ingen av mågarna var intresserad av att bli bonde i Hedås. Ida förblev av någon anledning hemmadotter upp i åren: ”Hon kanske var kräsmagad”.

– Det eskalerade så långt att gården såldes, med sin skog och sina åkrar. Sen ångrar man sig och köper tillbaka den här marken, härifrån ner till älven, pekar Lars ut.

– Tyvärr dyker farfar upp lite för sent; han ville ju vara bonde.

Ida fick alltså också sin friare, vid 30 års ålder. Han var änkling efter hennes egen kusin, körde pråm mellan sulfitfabriken i Forshaga och Karlstad, och förde med sig tre småpojkar i boet. Tillsammans fick han och Ida två egna pojkar, varav den yngste är Lars Anderssons far.

– De tre äldsta stack till Amerika på 20-talet. Så vid jul-nyår var jag i Rockford, Illinois, och läste in mig på miljöerna där och inte minst dess kriminalhistoria.

I ett mestadels fiktivt avsnitt låter författaren böderna trassla in sig i några autentiska kriminalfall; det var ju förbudstid och Rockford ligger nära Chicago …

Industristaden Rockford var vid den tiden till en tredjedel befolkad av svenskar, vilket betydde att de svenska folkrörelserna också hade sina filialer där, och att det var idel svenska agitatorer som förde arbetarnas talan.

En emigranthistoria som är långtifrån lika omskriven som den som handlar om att plöja upp prärien, konstaterar Lars Andersson.

– Det avsnittet ska jag faktiskt bekosta själv att låta översätta till engelska, eftersom jag tror det kan ha sitt intresse däröver.

Bokens norska ockupationskapitel hänger samman med att Idas äldsta syster Anna flyttade till Norge.

– Systern Beata drogs med i baptistväckelsen, som jag följer rätt mycket. Farfar var också baptist, en rätt stadgad sådan. Andra uteslöts av en eller annan anledning och togs emot igen. Beata lyckades bli utesluten när ett utomäktenskapligt barn var på väg, men sen gifte hon sig med barnafadern så det gick bra för henne.

Baptistväckelsen var en stark rörelse, arbetarrörelsen en annan, här framför allt skildrad med utgångspunkt i den stora strejken vid ”Sulfiten” år 1898.

– Jag hade väl tänkt att min bok skulle handla om Hedås och inte om bruksorten Forshaga. Men strejken, när jag började läsa om den, visade sig vara så spännande: den första stora kraftmätningen inom värmländsk industri.

– Patron af Ekström var en riktigt gammaldags arbetsgivare, som avskedade de som kom och krävde högre lön och kastade ut dem ur deras bostäder. Under strejken var militär förlagd hit, för att vakta strejkbrytarna som stigit ombord på båten Laxen i Skåre.

– Men undan för undan knäcktes strejkviljan, så det är också en plågsam historia, konstaterar Lars.

Hos Värmlandsarkiv och Folkrörelsernas arkiv har han varit en flitigt återkommande gäst under de senaste åren; tack vare stipendier och statlig inkomstgaranti har han verkligen kunnat författa på heltid.

Farmor, som gick bort 1972, hann ju berätta en del för sonsonen, ”men jag lyssnade förstås inte tillräckligt”. Svärdottern, Lars mamma, lyssnade bättre och det var egentligen hon som började med lite släktforskning på 70-talet. En granne har bidragit med en dagbok, en norsk tremänning med lite gods därifrån.

– Men annars har jag ett ont öga till min släkt som varit så dålig på att göra anteckningar och spara brev!

Midsommarnatten 1954 sätter han punkt; han själv har fötts ett par månader tidigare. Någon mer släkthistoria blir det inte:

– Då skulle jag ju skriva om mig själv! Nej, nu är jag färdig med detta.