Hon gav Fröding av sin värme

Signe Trotzig var Frödings sjuksköterska både när han vårdades på Svenonius sjukhem i Stockholm 1906–1907 och de följande åren på Gröndal på Djurgården och även under året i Tullinge. När hon åtog sig arbetet hos Fröding var hon 29 år och ensamstående. Båda hennes föräldrar var döda, och hennes två äldre systrar levde som gifta i USA.

Gustaf Fröding fick lämna Uppsala hospital i mars 1905. Han tillbringade våren på ett pensionat utanför Tranås tillsammans med Cecilia, reste med henne till Tyskland i juni samma år, återvände till Sverige i augusti. De stannade till i Södertälje innan han i juni 1906 flyttade till Svenonius sjukhem på Östermalm i Stockholm. Då anställdes också Signe Trotzig, bördig från Kristinehamn, som hans sjuksköterska. Fröding trivdes med henne och hon med honom. Det berodde bland annat på att hon liksom skalden levt i Kristinehamn och att de hade gemensamma bekanta i den staden. De kunde också, när det roade dem, tala värmländska med varann. Sedan ungdomsåren hade Signe beundrat Frödings dikter.

I juni 1907 kunde Fröding och Signe Trotzig flytta ut till villan Gröndal på Djurgården, idylliskt belägen nära Djurgårdsbrunns värdshus. På Gröndal svarade syster Signe och kokerskan Lotten Johansson för skaldens välfärd. Någon enstaka flaska vin unnade de honom, men mycket sällan starkare drycker.

Syster Signes hjärta slog varmt för diktaren. Hon trivdes verkligen att vara Frödings vårdarinna. I ett brev 1907 skrev hon från Gröndal: ”Vad mig beträffar har jag ej sedan var en liten Kristinehamnstös på 11 år förnummit en sådan känsla av hem och ro härute.”

Signe Trotzig hade aldrig ett ont ord att säga om skalden utan framhävde i sina brev till Cecilia Fröding hans godhet och mildhet. Utåt höll hon styvt på sin yrkesvärdighet men när natten kom och ångesten började rida den store skyddslingen gick hon hans längtan till mötes. Det är omtvistat om hon bara lade sig ovanpå täcket eller om hon faktiskt klädde av sig och kröp ner till honom under täcket.

Gerda Kjellberg, läkare och barndomsvän med Signe Trotzig, berättar i en memoarbok att hon 1912 fick besök av Signe som berättade detaljer om sitt, ska vi säga samliv med Fröding:

”Det hände ofta att han under natten led av svår ångest, vilket gjorde henne ont. Till slut fann hon på, rent instinktivt som sjuksköterska och medkännande kvinna, att han blev lugn om hon kröp ned i hans säng och lade sig tätt invid honom. Natt efter natt, när hushållerskan gått till sängs och allt blivit tyst i huset – och endast hans ångest var levande vaken – smög hon sig in till honom. Detta föregick under hela hans sjukdom ända tills hans död. Ingen lade någonsin märke till det.”

Betydde det att de hade sexuell kontakt? Knappast. Det sannolika är att hon gav honom den kroppsliga närhet och värme som han i hela sitt liv saknat. Hon utförde i alla händelser en kärleksgärning av finaste slag. Såvitt man vet var de nattliga stunderna med syster Signe den enda erfarenhet av ett varaktigt och nära förhållande till en kvinna Fröding hade i sitt liv. Kanske fick han av henne vad varken Cecilia Fröding eller väninnan Ida Bäckmann kunde ge.

Författaren Gottfried Grafström skriver i förordet till sin pjäs Sjung vackert om kärlek om Signe Trotzig, medmänniskan och sköterskan. Han påpekar att ingen av Frödingforskare som dragit Ida Bäckmann ned i smutsen kritiserat Signe Trotzig. Men han tillägger: ”Hur gripande hennes insats än må vara står det klart att denna ödmjuka martyrpersonlighet var för svag för att orka lyfta Fröding ur den grop av uppgivelse och självförnekelse han hade hamnat i”. Frödingkännaren Staffan Bergsten är mer positiv: ”Hur som helst utförde hon en beundransvärd kärleksgärning, höjd över all kritik.”

Från Gröndal skriver Signe Trotzig många brev till Cecilia Fröding för att hålla henne underrättad om broderns tillstånd. Den 8 januari 1908 berättar hon att hon hindrat Ida Bäckmann, ”en obehaglig människa, just lik en vampyr”, från att tränga sig in i huset där Fröding vistades.

”Min käraste plikt”, skriver hon, ”är att skydda min patient mot allt som kan kom komma hans känsliga sinne i vibrering. Jag känner så varmt för denne solige, varm- och renhjärtade själ, så helt olik alla jag hittills kommit i beröring med, att det jag gör för honom ej är av pliktkänsla utan av varmaste hjärta för en lidande storhet.” Det råder som jag ser det inget tvivel om att Signe Trotzig hade ett gott och stimulerande inflytande över Fröding.

Vardagen på Gröndal var regelbundet lugn. Promenader, ofta riktigt långa, var den enda förströelse som bröt enformigheten. En och annan gäst lyste också upp vardagen. Särskilt välkomna var författarvännerna Erik Axel Karlfeldt och Albert Engström, konstnären Richard Bergh och vännen och konstnären Anders Forsberg.

Men alla dagar var inte rofyllda. I maj 1909 är Signe Trotzig förtvivlad, och i ett brev till Cecilia ger hon uttryck för detta:

”En osläckbar spritlängtan med åtföljande häftiga utfall, oro, erotiska fantasier, mattighet, apatiskt tillstånd, allt växlande efter som spritverkan är i av- eller tilltagande. Jag kan ej tala om hur svårt för att ej säga omöjligt detta är att stå i… Jag känner mig maktlös och förbi.”

Två veckor före sin död skrev Fröding ett testamente som gick ut på att syster Signe skulle få 2 000 kronor årligen, men hans förmyndare, advokaten Lagerlöf och systern Cecilia ingrep och lyckades ogiltigförklara detta testamente. I stället beslöts att 10 000 kronor av Frödings kvarlåtenskap skulle tillfalla syster Signe. Cecilia och de två andra systrarna Hedda och Mathilda fick dela på 100 000 kronor och fick därmed med ränta tillbaka vad de under åren lagt ut för honom.

Gustaf Fröding hade före sin död överlämnat ett antal dikter och diktförsök till Signe Trotzig som hon under titeln Reconvalescentia kunde ge ut på Wahlström & Widstrands förlag. Cecilia försökte stoppa utgivningen men gav upp.

I Reconvalescentia finns dikten Ghaselens makt. Miljön är österländsk, och en rad motiv ur Tusen och en natt varieras i 22 sånger. Dikten bygger, enligt Frödingforskaren Germund Michanek på Frödings samvaro med Signe Trotzig. Den skildrar deras ”hemliv”. I sultanens och Dinarsads gestalter har han återgivit en lek som de roade sig med sig. Han var själv sultan och syster Signe var en skön slavinna som hade till uppgift att passa upp sin herre. I dikten finns en allusion på deras gemensamma bostad på Djurgården:

En ensam tiger, tämjd av tämjarinnan,

i någon djurgårds efterhärmda kula,

är detta han, en tiger, tämjd av kvinnan?

Något år efter skaldens död flyttade Signe Trotzig samman med Frödings vän, Värmlandskonstnären Anders Forsberg. De bosatte sig i Södertälje. Men Anders Forsberg var melankoliker och tog sitt liv i maj 1914. Syster Signe bröt samman. Självmordet var oförklarligt och Forsberg hade inte heller lämnat något ord efter sig till avsked.

Frödings syster Mathilda mötte sommaren 1914 Signe Trotzig i närheten av Gröndal. Hon märkte att Signe inte alls mådde bra. Kanske hade hon sökt sig tillbaka till den plats där hon trots allt upplevt lyckliga dagar?

Signe Trotzig levde 21 år efter skaldens död. För henne var de åren fyllda av sjukdomar och ekonomiska problem. Hon gifte sig 1918 med sjukgymnasten Thure Gert Bergsten men äktenskapet varade bara i tre år. Mannen dog när de flyttat till Hedemora.

Sin sista tid i livet tillbringade Signe Trotzig i en liten stuga i byn Brunna utanför Hedemora. Hon dog där i cancer den 19 april 1932. Hon blev 54 år.