Efter tjat gjorde matmamma Lena äntligen en kokbok

En gång i tiden delade hon med sig matrecept i VF:s helgbilaga. Numera gör hon det i konkurrenten NWT, inte minst som nedräkning inför julen. Sen 1995 bjuder hon på ett recept i varje nummer av Värmländsk kultur. Som matmamma är hon välkänd.

Den första kokboken hade väl knappast blivit av, om inte vännen, formgivaren och förläggaren Anita Stjernlöf-Lund tjatat så förtvivlat.

– Jag har varit på henne i flera år. I januari lossnade det äntligen, och eftersom Lena har granen kvar så länge, kunde vi faktiskt få med den på bild också, konstaterar hon nöjt.

Och visserligen har två tredjedelar av matbilderna redan varit publicerade – tillsammans med recepten – men tillagningen och fotograferingen av resten av rätterna, bröden, kakorna, tårtorna och godisbitarna har ändå tagit en hektisk del av hösten.

– För under sommaren höll jag på med min Rackenbok, berättar Lena Sewall. Den är planerad som en uppföljare till hennes gamla succé med kulinariska strövtåg i Skagenmålarnas fotspår – den enda som liknar en kokbok i hennes bokproduktion hittills.

– Från 15 september till 15 oktober hängde det juldukar och stod julprydnader precis överallt!

Alltså överallt på nedervåningen i sagobokshuset på Älvrosgatan i Karlstad. Där är varenda bild tagen, med maten upplagd på Lenas egenägda keramik placerad på hennes egna dukar och med egna julprydnader som extra pynt. Inget fusk, vare sig med det eller med maten!

– Det är bokens estetik. Den ska inte vara så där glättig som en del kokböcker är, utan ha en trivsam charm, säger Anita Stjernlöf-Lund – som varit lika petig i valet av papper och layout.

Det enda de två inte var överens om från start var titeln. Så ville Lena till exempel inte kalla den Mina bästa julrecept, som Anita föreslog, för att ”bästa låter så skrytsamt”. I nästa stund medger Lena Sewall att inte ett enda av recepten är hennes eget!

– Jag är inte en sån som hittar på själv. Däremot är jag bra på att läsa recept, överraskar hon.

Vart och ett av de drygt 80 recepten i boken åtföljs alltså av en liten berättelse om hur det har kommit i hennes ägo: hon har fått det av någon god vän, ärvt det av mamma, hämtat det ur en kokbok … Och sen förstås lagat och serverat allting själv, om och om igen, jul efter jul.

Nu är det i sanningens namn långt ifrån bara regelrätt julmat och jul­godis som hon frestar med. Åtskilligt både smått och stort kan passa på vilket middagsbord eller vilken kakbuffé som helst, som mammas tyska potatissallad – en av favoriterna – eller Karin Aronssons kolatårta. ”Tårtornas tårta” står det i rubriken.

Den tårta som fått pryda omslaget – och som upptinad efter ett antal veckor i frysen bjöds på pressträffen – är dock en annan: moster Birgits mandeltårta, vacker som ett konstverk. Och god … men vem hade väntat sig något annat?