Passionerad uppdatering

Det jag minns tydligt var i alla fall att jag reflekterade över huruvida Jesus verkligen var bas; borde det inte vara en sångare i ett högre register, för att understryka Jesus vekhet och sårbarhet?

I Vämlandsoperans uppsättning är han baryton, heter Dominik Köninger, och är en i raden av urstarka sångare när passionen genomgått en 2.0-uppgradering, från det annars så stela konsertantformatet till opera.

Jag utgår från att själva idén till projektet kommer från operachefen Ole Wiggo Bang, som ju verkar ha tryckt på den definitiva delete-knappen vad gäller invändningen ”det går inte”.

Det är klart att det går och vem kunde vara mer lämplig för detta uppdrag än regissören Tobias Kratzer, vars tolkning av Rigoletto på Värmlandsoperan lilla scen Spinneriet hösten 2009 gladde oss klentrogna och orsakade debatt bland experterna.

Det bästa med Johannespassionen i Kratzers version är förstås att den synliggör den dramatik som finns i verket, men som i konsertanta versioner riskerar att gå förlorad.

Här är handlingen förflyttad ett par tusen år framåt i tiden. Jesus är en tuff och kaxig ung man i jeans och t-shirt och Maria Magdalena (Hanna Husáhr) är hans vän: i kort skinnjacka och jeansshorts sjunger hon enastående fint.

I programbladet berättar dirigenten Henrik Schaefer om arbetet med att välja vilka arior och körer från Johannespassionens olika versioner som skulle ingå och att han då följde sin egen lust.

Och samma lustfylldhet smittar även av sig på lyssnaren, trots att detta är ett drama om feghet, svek och grupptryck, där den som utger sig för att vara konung därmed gör uppror mot kejsaren och självfallet ska dö. Men man behöver inte sitta och leta efter saker som eventuellt berättar något om vår samtid, utan kan om man vill göra som Schaefer, ge sig hän åt sången och musiken.

I operasammanhang brukar man ju diskutera hur stor en operaorkester måste vara för att klinga som den ska. Här tycker jag att Värmlandsoperans orkester volymmässigt befinner sig i perfekt samspel med aktörerna på scenen, från evangelistens (Mathias Hedegaard) vackra tenor till tjänarens (Jonas Duran) magnifika bas.

Dessutom har inte operans kör, som ju är amatörer med förmodligen ganska varierande scenrutin, lämnats i sticket av regissören, vilket kan förekomma i mindre omsorgsfulla uppsättningar. I stället känns det som om det är de mer rutinerade huvudrollsinnehavarna som anpassat sitt skådespeleri till kören, vilket fört mycket gott med sig för helhetsintrycket.

Tro inte heller att detta som alltså inte är en riktig opera skulle vara en lågbudgetvariant vad gäller scenografi och detaljarbete.

Nej, här utnyttjas den nya scenens bråddjup enkelt och med raffinemang och jag kan tänka mig att recensentplatserna på första raden är valda med omsorg; härifrån behöver man inte ha en speciellt utvecklad split vision för att följa såväl dramat som den textmaskin som placerats i oxögonen på båda sidor om scenen.

Dessutom finns en mycket elegant scenisk lösning där Jesus ställer frågan direkt till oss i publiken om vårt ansvar och vår skuld – hur den lösningen ser ut tycker jag att alla som är intresserade ska gå till teatern och ta reda på.

Sång på tyska, textad till svenska, innebär dessutom att gammal skoltyska plötsligt poppar upp, för oss som trodde att allt var glömt. Hur var det nu man sa när man hoppades på framgång och lycka, vilket kan riktas till alla inblandade i denna utsökta föreställning:

Ich wünsche Ihnen alles Gute.