En festival byggd av kärlek till musiken

Festivaler där arrangörerna inte verkar ängslas över att missa något nytt utan bara bokar artister för att de är bra. Som besökare kanske man inte gillar alla bokningar, men man känner ändå att det är en festival som bygger på kärlek till musiken.

Det enda som är lite synd är att större delen av publiken kommer först vid åtta-tiden, eller ännu senare, och därmed missar många bra band som spelar under eftermiddagen.

Flera band, som till exempel First Aid Kit och Top Cats, har spelat på Folk & Rock innan de blev kända av hela svenska folket. Frågan är vilket av årets band som kommer få sitt stora genombrott inom kort. Jag vågar nog i alla fall satsa en tia på tjejerna i Silversystrar, en hiphop-duo som sticker ut en del i programmet. Med explosiva ordkaskader och ett svängigt gung får de publiken att vakna till liv.

Något annat som är bra är kvällens enda utländska akt, Marcus Bonfanti från England. Han har både rösten, imagen och utstrålningen hos en äkta rockstjärna. Och som han kan spela gitarr. Hans råa blueslåtar går rätt in i många festivalhjärtan.

Regnet har varit en trogen följeslagare till Folk & Rock-festivalen under flera år, så ofta att flera artister skämtar om det. Den här kvällen kommer det dock inget förrän vid midnatt då Dublin Fair går på scenen. Och det är ingen som bryr sig så mycket då heller, för det är det här som många har väntat på. Det dröjer bara någon låt innan gräsplätten framför scenen är full av folk som dansar.

Själv kan jag ibland bli lite trött på alla band som spelar irländsk folkrock. Men man måste ändå säga att 25-årsjubilerande Dublin Fair gör det bra. De avslutar med den gamla hiten Jamboree som glider över i Whisky In The Jar innan sångaren John McCaffrey rundar av med att sjunga Ack Värmeland du sköna. Och just då tänker jag att Värmland nog inte blir så mycket skönare än en ljummen kväll i Segmon i mitten av augusti.