Träffsäkert i ett nyborgerligt folkhem

Bernard genom att fjärma sig från sin sossefärgade folkhemsuppväxt och starta en bostadsbytarsajt, som gör honom snuskigt rik, och leder in honom i avancerad skatteplanering.

Denny genom att gång på gång försöka få till det där perfekta brottet som kan göra honom så rik att han slipper vanligt kneg.

Alexandra genom att söka framgång och respekt i barnmorskeyrket och ett lyckligt tvåsamhetsliv med en jämställd man.

Precis som i fjolårets debut Tittaren har Ronge hittat en fin tonträff i språket och skapat trovärdiga karaktärer.

Men en viss invändning har jag mot titeln Den girige. För även om boken till största delen fokuserar på Bernard, så tar ju trots allt Denny och Alexandra ganska stor plats de också. De giriga, hade nog därmed varit mer sammanfattande.

Men det är bara en randanmärkning. För precis som i fjol lyckas Ronge snabbt locka in mig i karaktärernas öden och fängsla mig med bladvändande spänning (boken måste bara läsas ut trots att klockan närmar sig två på natten).

Och precis som i förra boken målar han en träffsäker bild av det nyborgerliga folkhemmet där tillväxten är den nya guden, där alla jämför sig med andra och vill ha mer för egen del.

Ronge har dessutom gett Bernard ett minst sagt annorlunda handikapp, som gör att han påminner en aning om Hercule Barfuss i Carl-Johan Vallgrens Den vidunderliga kärlekens historia – en bok som Ronge förresten väver in i berättelsen.

Lika fantastisk som Vallgrens bok är inte Den girige. Men mycket läs- och tänkvärd.

Sist men inte minst bör jag påpeka en sak när det gäller Den girige. På omslaget finns en så kallad ”blurb” (recensionscitat) om Ronges förra bok Tittaren, signerad av undertecknad.

Smickrande för mig förstås! Det händer inte alltför ofta.

Men Ordfront har tagit sig vissa friheter och kapat där det passar marknadsföringen. I sin helhet lyder meningen ”Helt klart årets bästa bok så här långt”. Detta påstående garderades dessutom i de följande meningarna där jag påpekade att det var väldigt tidigt på året (Tittaren gavs ut i februari) och fler bra böcker säkert skulle ges ut under året.

Vilket visade sig stämma – Tittaren var inte förra årets bästa bok – men mycket bra. Det omdömet gäller även Den girige.