Överrikt men sannfärdigt

Men det är i första hand en sannfärdig krönika. de Waal berättar om sin egen judiska släkt och tecknar samtidigt kolossalt konturskarpt och sinnligt den tid de generationerna levde i (1850–2010).

Han vill egentligen, får vi veta i inledningen, ta reda på allt om de 264 statyetter som varit i familjens ägo under de här åren. Men jag tycker nog inte att de där klenoderna riktigt blir den röda tråd författaren tänkt sig. Han rör sig obesvärat och rätt nyckfullt i takt med att han får nya ingivelser, men utan att framställningen därför blir snårig eller tilltrasslad.

Statyetterna är så kallade netsuker, japanska konstverk som snidats i trä eller elfenben. De är inte större än någon decimeter, en enda ”hård explosion av precision”, och kan föreställa nästan vad som helst: cikador, råttor, tiggare, en flicka i ett badkar, en drake, en sovande tjänare, en ridande präst, ett älskande par, en tiger. ”De är spirituella och uppsluppna och förstulet komiska”, skriver de Waal.

Familjen Ephrussi var stenrik och kallades ”vetets kungar” på 1800-talet. de Waal berättar lysande om deras målmedvetna strävan att skapa ett gigantiskt finansimperium med filialer i Odessa, Wien, Paris och New York. Överallt uppför de grandiosa privatpalats som de smyckar med dyrbar konst.

Charles, en av de tidiga sönerna, blir en manisk samlare med obegränsade resurser och det är han som förvärvar de 264 statyetterna i Paris.

Under 1880-talet bleknar det enorma intresset för Japan och japansk konst och Charles skänker 1889 hela samlingen till sin kusin. Därmed flyttas statyetterna – och berättelsen – över till Wien.

Utan att de Waal egentligen har för avsikt att skriva om antisemitismen – han verkar lika överraskad av den som hans släktingar blev när de drabbas av övergreppen i början av 1900-talet – vinklas framställningen mer och mer mot den judeförföljelse som fanns i Wien långt före Hitlers tid.

Hans släktingar blir sedan misshandlade, förnedrade och utplundrade när nazisterna 1938 tar över i Wien, men en trotjänare räddar netsukerna som efter kriget hamnar hos hans farmor i England.

de Waal är egentligen keramiker och man kan få en känsla av att han svarvar ihop sina meningar och texter på ungefär samma sätt som när han drejar godset med sina händer, som om orden vore formbar lera. Och det är nog denna säkra känsla för de handfasta, sensuella detaljerna, som är den största behållningen för min del.

Sista delen handlar om Japan och är en bred beskrivning av landet och folket efter nederlaget 1946. Det slår mig att också de andra delarna i boken egentligen är samma sorts kulturguider; de avbildar hur olika epoker såg ut och hur man kan närma sig dem. Man blir sugen. Fast allra helst skulle jag förstås vilja hålla de där statyetterna i min hand!