Oväntad upplösning på Theorins skräckscenario

Johan Theorin har avverkat tre delar i den så kallade Ölandskvartetten, och fick stor framgång med Skumtimmen (2007). Med en nya romanen Sankta Psyko väljer han att ta en paus från kvartettbyggandet. Det här är en psykologisk thriller i sjukhusmiljö. Ja, inte vilket sjukhus som helst. En regionklinik för psykiskt störda våldsbrottslingar: i folkmun kallad Sankta Psyko.

Jan Hauger får jobb på en förskola i anslutning till sjukhuset. Den är nyinrättad, avsedd att underlätta kontakten mellan de intagna och deras barn. Vem som hämtar och lämnar barnen är oklart. Förmodligen finns det någon annan förälder eller anhörig. Det som berättelsen koncentrerar sig på är vad som händer i källargångarna mellan sjukhuset och förskolan med det soliga namnet Gläntan. Det är Johans uppgift att ledsaga barnen genom kulvertarna till den hiss som tar dem upp till avdelningen, där föräldrarna väntar. Personalen följer aldrig med dit upp.

Jan Hauger blir snabbt omtyckt av både barn och personal. Han har inga vänner och lever som en enstöring i en övermöblerad andrahandslägenhet. På kvällarna tecknar han. Våldsamma serieberättelser i sagans form. Han bär på många hemligheter, som successivt avslöjas under berättelsens gång. Här ska bara nämnas den första, och kanske viktigaste:

Under ett av sina tidigare vikariat i en annan stad ”råkade” Jan ”tappa bort” ett av förskolebarnen under en skogsutflykt. Han hade en ung kollega med sig, men de delade upp sig i två grupper. I Jans grupp fattades en liten pojke vid återsamlingen. Det blev polisutredning och Jan engagerade sig påtagligt i sökningsarbetet.

Den här incidenten vilar som en mörk skugga över berättelsen, och skänker klarhet i det som senare ska hända på Gläntan. Eller snarare i de hemliga utrymmena mellan sjukhuset och förskolan.

Ett gammalt tvätteri. Ett kapell där vilsna själar sjunger psalmer. Några utrangerade undersökningsrum med rostiga järnsängar.

Johan Theorin har skapat en fullödig spänningsroman med en tacksam miljö för att långsamt bygga upp ett skräckscenario med en oväntad upplösning.

Tidigare var Öland hans litterära landskap. Nu har han lämnat det karga alvaret för en mer anonym stad på västkusten. Där naturen tidigare spelade en stor roll är det nu de ekande gångarna mellan friskt och sjukt, mellan utsatta barn och psykotiska föräldrar som sysselsätter hans fantasi.

Vem är då Jan Hauger? En ensam, vingklippt krake, men också en skicklig förskollärare som uppmärksammar barnens behov och inte sätter sin egen bekvämlighet i första rummet. Theorin tecknar ett sammansatt porträtt av en man som hamnade snett från början, och som är besatt av sitt förflutna, där en mytologiserad kärlek spelar en avgörande roll.

Det ekar i gångarna mellan Sankta Psyko och Gläntan. Det mullrar av oförrätter, svek och plötsligt våld.

Man kan ju undra varför vi fascineras så av galenskap? Är det för att den ligger så snubblande nära oss själva?