Närbilder från Afghanistan

För den som inte är lika tvärsäker finns alltid möjligheten att ta del av de rapporter och berättelser som i en allt stridare ström flödar ut från det sargade landet. Då blir bilden mera suddig och full av tvivel och nyanser. En rykande färsk bok är skriven av reportern Jesper Huor. I väntan på talibanerna är den ödesmättade titeln och underrubriken lyder Afghanistan inifrån.

Jesper Huor har rest till Afghanistan upprepade gånger och vistats där närmare ett halvt år.

Under sina besök har han passat på att resa vida omkring och ansträngt sig att intervjua alla sorters afghaner, Isaf-soldater, biståndsarbetare och talibanaktivister. Någon av de beryktade krigsherrarna, till exempel råskinnet Gulbuddin Hekmatyar, får han inte tala med men hans underhuggare ställer faktiskt upp och berättar. Så visst är det inifrån. Och hela tiden med klar inriktning på ”human touch”, på de personliga vittnesmål som kan tydliggöra och färglägga den sammanfattande bildens gråskala.

Jesper Huor skriver med beklämmande tydlighet och med insiktsfull problematisering om de bortsprängda Buddha-statyerna i provinsen Bamiyan. Han skriver om opiumodlingen, droghandeln och den på allra högsta nivån blomstrande korruptionen. Han skriver om dissidenterna – ja, de är svåra att hitta, men Huor lyckas.

Afghanistan präglas av geografisk otillgänglighet, urgamla etniska motsättningar, strikt revirhävdande klaner och av en heders- och hämndkultur. Man sätter sig inte ostraffat på en afghan. Mycket av problematiken i dagens Afghanistan kan spåras i dessa omständigheter.

Jesper Huor skriver om kvinnorna och om burkan, ett hett ämne också i Sverige. Och när det gäller kvinnornas ställning är Hour tydlig. Det är enda gången han är villig att avvika från rollen som vittne och registrator och framträder som facit: att bli född till kvinna i Afghanistan är i många fall detsamma som att bli dömd till ett livstidsstraff.

I övrigt undviker Huor konsekvent – förmodligen på grund av intellektuell hederlighet – att komma med opportunistiska pekpinnar och utrikespolitiska råd. Afghanernas röster säger än det ena, än det andra. Någon entydig bild går inte att finna.

Annars löper genom alla texterna en djup skepsis mot samtliga överväganden och beslut som fattats av amerikanerna sedan de på 80-talet bestämde sig för att krossa Sovjetunionen bland annat med hjälp av talibanerna och Usama bin Ladin.

För den som är intresserad av samtidshistoria, främmande länder eller specifikt just Afghanistan är Jesper Huors bok välmatat informativ och spännande att läsa. Bäst är han på att skildra landskap, människor och stämningar.

Men det rör sig huvudsakligen just om impressionistiska ögonblicksbilder, som kräver vissa förkunskaper för att bli fullt begripliga. Den som söker sammanhangen och de stora linjerna får söka sig till andra källor, till exempel Utrikespolitiska institutets utmärkta serie Världspolitikens dagsfrågor. ”Projekt Afghanistan på fel väg”, skrivet av Ann Wilkens (nummer 3/2010) ger det mesta av den bakgrundsinformation och den strukturella stadga som Jesper Hours intima närbilder behöver för att nå full informativ effekt.