Myllrande, underhållande men med tuggmotstånd

Och nöjet är stort, det är uppfriskande att ta ett större bett av den franska språkvärlden som omväxling.

Båda romanerna handlar om litteratur, men där Drömbokhandeln tar avstamp i det akademiska börjar Krokodilernas gula ögon snarare vid diskbänken. Joséphine – klumpig, tafatt och lite överviktig – lever tillsammans med sin sedan en tid arbetslöse man Antoine och döttrarna Hortense och Zoé, fjorton respektive tio, i en förort till Paris. Antoine har varit välbetald men just nu är det Joséphine som försörjer familjen på sin forskarlön som specialist på franskt 1100-tal.

Romanen inleds med att hon inser att hennes man har ett förhållande med en manikyrist i kvarteret, något alla andra vet, och han tar sina väskor och går, efter ett halvt liv ihop.

Hennes syster Iris lever ett helt annat liv i Paris mer exklusiva kvarter. Gift med den välbeställde affärsmannen Philippe, lika vacker som hon, ägnar hon dagarna åt att shoppa, umgås med väninnorna och berätta för tjänstefolket vad de ska laga till middag. Samtidigt växer en allt större tomhet inom henne och hon känner sig mer och mer distanserad från både sin man och tioårige sonen Alexandre.

Krokodilernas gula ögon är den första i en serie på hittills tre romaner om de båda systrarna och på de 600 sidorna trängs människor och sidohistorier – det tar ett tag att förstå hur allt hänger ihop. Systrarnas snobbiga mamma Henriette, allmänt kallad Tandpetaren, är ett hår av hin, deras pappa dog tidigt och hon gifte om sig med den jovialiske fabrikören Marcel Grobz. För henne duger bara eleganta Iris, hon har inget tålamod med den klumpiga bokmalen Joséphine, och inget alls med sin man.

Marcel i sin tur har ett förhållande med sin assistent Josiane, står nära sina bägge styvdöttrar, och är väldigt förtjust i styvbarnbarnen. Själv drömde han om ett barn med Henriette men när väl bröllopet var över tvärvägrade hon, samtidigt som hon satte honom i en rävsax ekonomiskt. Andra viktiga figurer är Joséphines skotska granne Shirley och hennes son Gary – hon är Joséphines stora stöd och uppmuntrerska, vad det än gäller. Både ekonomi och självförtroendet är skört hos Joséphine men långsamt rycker hon upp sig – hårt kritiserad av näbbgäddiga tonårsdottern Hortense – och börjar stadga upp sitt liv.

När Iris i sin uttråkning på en middag råkar häva ur sig att hon håller på med en roman, redaktören intill blir eld och lågor, och hon i ren desperation häver ur sig att den handlar om 1100-talet, ställs saker på sin spets. Båda systrarna har något den andra behöver. Och veliga Joséphine på desperationens brant är lätt att övertyga.

Krokodilernas gula ögon är en myllrande roman med mycket känslor, dramatiska situationer, skarpa iakttagelser, tillfredsställande uppgörelser, grundligt tecknade karaktärer, och på samma gång något av en såpopera. Den är välskriven och underhållande men har samtidigt tuggmotstånd. Var krokodilerna kommer in – ja, det får ni se.