Kloka tankar och bipolärt kaos

Hos betydande vetenskapsmän och forskare är det inte alltid den klara logiken och de tränade minnesfunktionerna som spelar förstafiolen. Väl så ofta är det fantasi och kreativitet – det vill säga aktiviteterna i den högra hjärnhemisfären – som får vikariera i rollen som barnmorska. Att detsamma gäller för en segerrik schack- eller bridgespelare är knappast någon hemlighet.

Annorlunda uttryckt är banbrytande upptäckter och glänsande idéer följden av ett konstruktivt samarbete mellan vårt undermedvetna respektive medvetna jag (förutsatt att det råkar vara just vi som får den lysande idén eller gör den nyskapande upptäckten…).

Ofta är det någonstans i gränstrakterna mellan arbete och vila, som man kommer de avgörande sanningarna på spåren. Sådana erfarenheter har de flesta av oss gjort. Mellan ansträngning och avspänning råder, om man så vill, ett livgivande växelspel, där det ena inte utesluter det andra. Ja, den rogivande vilan är lika nödvändig som det slitsamma arbetet.

Hunnen till sidan 21 i Ann Heberleins självutlämnande bestseller Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva (Weyler Förlag 2009) inser jag att de ovan nämnda teserna knappast är allmängiltiga. Författarens problem är nämligen att hon aldrig vilar och ”aldrig kan sluta tänka”. Dygnet runt går hennes hjärna på högvarv och bearbetar mängder av disparata tankefragment, som ideligen länkas samman i sex- eller sjudubbla idéled. Skulle hon i det läget upphöra att känna, så kommer ångesten ridande som ett ovälkommet meddelande i hennes inbox.

Men det som Ann H plågas av är inte slutna rum, öppna torg och jättelika folksamlingar; det är i stället det brusande havet (speciellt nattetid), världsrymden och över huvud taget allt som kan tyckas gränslöst.

”Jag är rädd för ganska mycket, och det jag är rädd för har ofta med oändligheten att göra.”

Men trots denna rädsla och trots sina oupphörligt stressade hjärnvindlingar får hon långt bättre idéer och lyckas göra betydligt viktigare upptäckter än de flesta av oss. En människas samlade tankar kan uppenbarligen ha de mest vildvuxna rötter.

Någon gång på vårkanten 2001 fick Heberlein diagnosen ”bipolär typ 2” som, till skillnad från nr 1, karakteriseras av att manierna framträder mer diskret (som en kraftigt förhöjd livskänsla) med påföljd att den drabbade inte nödvändigtvis vräker allt överbord och driver för fulla segel. De djupt depressiva faserna är emellertid regel snarare än undantag och utgör grundtillståndet. Intill helt nyligen talade vi om manodepressiv sjukdom. Det är om detta periodvis outhärdliga lidande och förstenade skräckkomplex som Ann H skriver så uppriktigt i sin ”självmordsbok.

Att beteckna hennes opus på det sättet kan förefalla stötande, men faktum är att vitala delar av innehållet i fjolårsutgåvan har just ”suicid” och livströtthet som tema. Författaren understryker att den manodepressive bär på känslor av ideliga nederlag och därför lever farligt. Sjukdomen är bokstavligen livshotande; flera studier visar att cirka 20 procent av de bipolära väljer att dö för egen hand. Ofta rör det sig om impulshandlingar i desperationens tecken.

”Beslutet att ta sitt eget liv förefaller sällan vara ett väl övervägt, väl underbyggt och rationellt beslut”, heter det följdriktigt på sidan 135. I ett av slutkapitlen skärps sedan den tesen ytterligare några helvetesgrader genom att den manodepressivas självmordsmotiv beskrivs som ”onödiga, tillfälliga, banala, föga genomtänkta” och rent av ”dumma”, låt vara att undantagen förvisso är otaliga.

Många av filosofihistoriens största tänkare kritiseras. I polemik mot David Hume är Heberlein skoningslös och antecknar i klartext: ”Den som väljer att dra sig undan samhället genom att ta livet av sig gör utan tvekan stor skada” (sidan 82). Det oaktat tillhör AH ”självmördarklubbens” (uttrycket är hennes!) inre kritcirkel och redovisar i sin bok utarbetade strategier för att beröva sig själv livet.

På förekommen anledning skall jag återvända till den problematiken senare i denna text.

Det var inte mitt fel! – Om konsten att ta ansvar (Ica Förlag 2008) heter den vita debatt- och stridsskrift som Ann H gav ut året före den svarta självbiografin/sjukjournalen.

De två böckerna är väsensskilda och har dessutom, som jag redan antytt, i tur och ordning skrivits under en manisk och en depressiv författarfas. Detta visar sig i ett par smått roande detaljer:

Till exemepel är författaren i 2009-volymen oförmögen att ”dricka alkohol” på grund av sina allergireaktioner, men i 2008:an dricker hon gladeligen vin hellre än vatten utan att det ena eller andra på minsta vis grumlas av allergier.

Vidare går hon till benhårt angrepp mot det oklara samlingsbegreppet ”psykisk sjukdom” i sin svartbok, men i vitboken använder hon själv, tillsynes aningslöst, den termen utan att göra någon affär av saken. I marginalen antecknar vi också att bokstav nummer fyra i den skrivande kollegan Solsjenitsyns efternamn är ett stolt och självmedvetet s anno 2008 men ett lågmält och mer depressivt z (”Solzjenitsyn”) påföljande år. Det citat som tillskrivs sagde S är emellertid detsamma i båda utgåvorna.

Själv skattar jag ”ansvarsboken” högt, trots att jag inte är någon vän av den borgerligt liberala grundsyn som är Heberleins. Men som relativt färsk teologie doktor med inriktning på etik skriver hon balanserat, distinkt och åskådligt, vilket är det allt överskuggande. Hennes (parti)politiska agenda är nedtonad och skymmer inte sikten för läsaren.

En av doktor H:s många käpphästar är att begreppet ”kränkning” och därmed epitetet ”offer” av olika skäl missbrukas alltmer påtagligt i dagens Sverige. Ja, kreti och pleti anser sig på de mest egenartade grunder vara ”kränkta” i en utsträckning, som vi aldrig tidigare sett motsvarigheten till. Belysande är följande, visserligen rätt alldagliga, exempel:

När Heberlein för ett par år sedan undervisade en grupp studenter i Lund uppsöktes hon, efter att ha tillkännagivit tentamensresultaten, av två ”kränkta” och synbart missnöjda kursdeltagare, en av varje kön.

Den manlige kontrahenten ansåg sig ha blivit underkänd, eftersom hans lärare – i sin egenskap av ”radikalfeminist” – gynnade enbart kvinnliga studenter.

Också nummer två hade vägande synpunkter på könsmaktsordningen och menade sig bestulen på ett VG, eftersom Ann H ”bevisligen” valt att favorisera kursens ”unga och snygga män”.

Ingen av de förorättade två, vare sig studenten eller studentskan, tycktes reflektera över möjligheten att de kanske inte levt upp till kriterierna för betygen G respektive VG.

Lärare på de flesta nivåer torde känna igen sig i det här exemplet. Men lyckligt‧vis är det ingen mänsklig rättighet att få det (honnörs)betyg man så hett eftertraktar, i vart fall inte utan fullgod motprestation.

Själv förbluffades jag över att så många vanligtvis sansade medborgare nu i höstas menade sig ”kränkta” av att ett bostadskvarter i en känd värmländsk residensstad hette Negern. Som vi alla minns, lystes namnet i bann efter kampanjliknande jippon med politiska övertoner. Det faktum att ett angränsande kvarter döpts till Monitor (efter John Ericssons legendariska pansarskepp i amerikanska inbördeskriget) och att dopförrättarna med tvillingnamnen Negern och Monitor i själva verket ville lyckönska Nordsidan och president Lincoln till att ha avskaffat det ovärdiga (neger)slaveriet fick aldrig tillräckligt genomslag i debatten. Beprövade ryggmärgsreflexer och påbjudet känslosvall kom att väga desto tyngre.

Alltså kände sig de rättänkande som på beställning kränkta. Att våra minnesmärken, offentliga byggnader, litterära verk och bostadskvarter (med mera) rimligen bör få ha sina ursprungliga namn i fred, till dels som ett vittnesbörd om den tid i vilken de uppfördes/skapades, nonchalerade man rakt av. Det låg närmare till hands att vara historielös och politiskt nutidskorrekt.

Men givetvis förekommer verkliga kränkningar i levande livet. Konstnären Lars Vilks svarade för en sådan med sin obehagliga teckning av profeten Muhammed som rondellhund (sidan 34ff), enligt LV:s utsago gjord för att testa yttrandefrihetens gränser. Ingen har dock ifrågasatt Vilks rätt att frambringa usla konstverk eller, än mindre, hans yttrandefrihet; den är vi beredda att slå vakt om med näbbar och klor.

Men det innebär inte att vi behöver se på Vilks hundgalenskaper med välvilja eller sympati. Hans rondellexperiment är enbart destruktivt och kränker muslimer utan att på något sätt kritisera deras tro i ordrätt mening. Följden blir att positionerna låses fast än ytterligare och att Sverigedemokrater och likställda kan håva in billiga poäng.

Det är för övrigt nedslående att yttrandefrihetens gränser ideligen måste ”testas” på just muslimer.

Enligt Ann H pågår en massflykt från vår plikt att ta ansvar i dagens samhälle, och denna flykt har ett tydligt samband med högkonjunkturen för (de oftast artificiella) känslorna av utsatthet, förödmjukelse och kränkning. Det är inte mitt fel att betygen dalar, att äktenskapet spricker, att konditionen är dålig, att högste chefen är missnöjd och att pengarna sällan räcker till. Nej, felet är alltid någon annans. Själv är jag ett stackars offer för krafter långt bortom min räckvidd…

Om skillnaden mellan tandemparen etik och moral och mellan synd och skam får man veta det mesta i Heberleins vitbok. Också den viktiga distinktionen mellan självrespekt och självkänsla berörs. Grymhet, ondska och illdåd är andra spänningsmättade temata. Man skulle kunna säga att författaren i grunden undersöker hur en ansvarsfull, och därmed god, människa bör handla i denna den bästa av världar. Det är förvisso ett djärvt projekt – som inte nödvändigtvis tillfullo låter sig förverkligas. Men doktor H:s försök är utan tvivel värt respekt.

Avslutningsvis skall vi nu vända åter till fjolårsboken (Jag vill inte dö…). Där tillstår författaren att hennes viktigaste lojaliteter rent antalsmässigt utgör en tredjedels dussin: (I) den egna familjekretsen med tre barn i olika åldrar och en prästvigd äkta make, vidare (II) Svenska kyrkan och III) Lunds universitet, grundpelarna för hennes tro och hennes professionella värv, samt inte minst (IV) Sydsvenska Dagbladet Snällposten, SDS, där hon i närmare ett decennium publicerat debattinlägg och recensioner.

Emellertid säger hon sig nu (sidan 175ff) av en rad skäl ha tröttnat på både (II), (III) och (IV) – och i slutkapitlet redogör hon, nästan vällustigt tycks det mig, för sina definitiva uppbrott från kyrkan, universitetet och Wahlgrenpressen. Bara familjen återstår. Eller gör den?

Ja, som läsare får man intrycket att hon nu beslutat sig för att lämna även de sina och med dem också livet självt. Som vi minns bröt hon mycket riktigt upp från hus och hem samma dag som boken offentliggjordes och var som uppslukad av jorden. Dock återfanns hon välbehållen efter något dygn.

Jag är väl inte till alla delar road av det här upplägget. Det går inte, rätt eller fel, att frigöra sig från misstanken att Heberlein, med sina mått och steg, spekulerade i häftiga försäljningssiffror och ville maximera uppmärksamheten, i all synnerhet som hon i nästa skede gjorde avbön och rökte fredspipa med både kyrkan och Sydsvenskan (och kanske också med universitetet). Men ingenting av detta gör hennes svartbok – eller hennes vitbok – sämre.

Desto mer roas jag av Ann H:s rädsla för De brusande haven, för Evigheten och Världsrymden och för Oändligheten. Själv stimuleras jag av allt detta och vet att hennes skräckupplevelser är lika obefogade som irrationella. Troligtvis är det så med de allra flesta av våra invanda rädslor. Och det kan man avgjort ta till intäkt för en viss långsiktig optimism.