Ett experiment och en väl genomförd satir

Namnsdagsflickan är en av de tre huvudpersonerna, lillasyster till Robin, jagberättaren, och bästisen Kim.

Robin och Kim har ett projekt ihop, ett påhittat land som heter Berghendia. Robin hittar på och Kim tecknar. Namnsdagsflickan tittar på och driver ibland igenom sina idéer.

I Berghendia råder oftast krig, och i köket hos Robin krigar föräldrarna med varandra. Kim och Robin blir också osams och Kim bryter sig loss ur den täta kreativa gemenskapen.

Kims egna projekt är en superhjälteserie, som plötsligt blir uppmärksammad och berömd, tryckt i seriemagasin som säljs slut i hela landet. Kim kommer in på Konstfack, inte utan Namnsdagsflickans ovälkomna hjälp.

När boken börjar ligger Namnsdagsflickan, som egentligen heter Harriet, i koma efter ett fall i en trappa. Robin berättar historien som ledde till olyckan. I berättelsen flätas en parallell historia från Berghendia om prinsessan Leana, som färdas både död och levande på ett skepp under befäl av kapten Loreander (närapå ett anagram på Leandoer).

Genomgående är ”verkligheten” tecknad i ganska blek gråskala, medan allt som hör till den påhittade världen har skarp tuschsvärta. Åsa Ekström är en av vårt lands skickligaste mangaserietecknare, och här får hon blomma ut med drakar, riddare, skepp och svärd.

Vid Harriets sjukbädd försonas Kim och Robin och sagan får ett lyckligt slut. Namnsdagsflickan har visat att vad hon och världen behöver är godhet, snällhet, inte krig och beväpnade superhjältar.

Författaren har valt att döpa sina huvudpersoner till könsneutrala namn och illustratören ger oss heller inga ledtrådar till om Kim och Robin är två flickor, två pojkar eller en av varje. Hon tecknar två gängliga tonårskroppar utan vare sig kvinnliga eller manliga former eller frisyrer.

Det är naturligtvis en lek och konstruktion, som man kan ha alla möjliga synpunkter på. Men faktum kvarstår, att beroende på vilket kön man som läsare ger de båda ungdomarna, så läser man berättelsen ganska olika.

Det är intressant och ger oss anledning att rannsaka våra egna och varandras fördomar.

Förra årets mest hajpade ungdomsbok hette Cirkeln och var skriven av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Den Augustprisnominerades och filmrättigheterna är påskrivna.

Nu kommer andra delen, Eld, och del tre som ska heta Nyckeln är utlovad nästa år.

Historien utspelar sig i det lilla samhället Engelsfors, och huvudpersonerna, som nu är fem till antalet, går andra året i gymnasiet. Linnéa, Minoo, Vanessa, Ida och Anna-Karin är De Utvalda, häxor med magiska gåvor, som ska avvärja hotet om jordens undergång. Det ondskefulla Rådet kommer till det lilla samhället för att hålla rättegång med De Utvalda (som gjort sig skyldiga till överträdelser mot magiska regler)

Massor med magiska förvecklingar korsar såväl Rådets som De Utvaldas planer. Författarna strösslar frikostigt med villospår och avvikelser. Inte alltid lätt att veta vem som hör till vilket ”lag” – de onda eller de goda. Vi är inte ens säkra på vilka som är döda och vilka som inte är det.

Men det spelar mindre roll, eftersom vi läser böckerna mer för personskildringen än för den magiska berättelsen. Författarna har sammanfört ett antal 16-åriga flickor med stora inbördes skillnader. Berättarperspektivet växlar hela tiden, så att vi läsare får lära känna såväl den mobbade som mobbaren, plugghästen lika väl som ”slampan”. Vid ett tillfälle lär flickorna också känna varandra mer inifrån än de kanske egentligen vill. Rolig idé!

En härlig och väl genomförd satir får stort utrymme i beskrivningen av den sektliknande rörelsen Positiva Engelsfors, som till synes fokuserar på det goda och glada. Men ganska snart inser häxorna att det är de onda krafterna som styr rörelsen och att den måste stoppas till varje pris.

Läsningen flyter lätt genom den tegelstenstjocka romanen. Döden härjar och ibland sörjer vi personer vi lärt känna. Men magins kraft är ännu större, och ingen kan veta vilken Nyckel de båda begåvade författarna tänker ge oss i den efterlängtade tredje delen.