En oväntat personlig Margot

Minnet av insändarna dök upp när jag läste Bengt Ohlssons bok om Margot Wallström. Hon den populära och avundsvärda – det är väl lätt för henne att gå omkring ständigt leende. Vad vet hon om sånt som ”vanligt folk” drabbas av?

Väldigt mycket visar det sig. Boken är nämligen oväntat personlig. Margot Wallström har noga värnat sin och familjens integritet. Men nu, för författaren Bengt Ohlsson som följt henne veckovis, på jobbet i FN-skrapan i New York, till barndomens bygder i Västerbotten och till nuvarande hemtrakterna i Värmland, berättar hon.

Om sin oro för två av sina tre bröder. En är nybliven änkling och mår jättedåligt, men har lovat henne att ”ge livet ett halvt år till så får vi se om det vänder”. Den andre har efter en stroke blivit allt mera inåtvänd och allmänt skröplig.

Om sin brorsdotter som kämpat sig upp ur missbruksträsket – trots att ett snålt landsting avbröt Subutex-behandlingen som betydde allt för henne.

Om hur hon själv blev misshandlad i ett förhållande som slutade med att mannen skar sönder hennes t-tröja med en kniv.

Lägg därtill att hon förlorade sitt andra barn strax efter förlossningen och att tiden på Sri Lanka som verkade ha varit så lycklig grumlades av att maken Håkan blev svårt sjuk och yngste sonen vantrivdes.

Jobbet i New York orsakade en schism i familjen, som var trött på utlandsboende. Margot fick resa ensam – och kom att känna sig väldigt, väldigt ensam.

Boken är som sagt oväntat personlig. Hon berättar om sin barndom och vägen ut i vuxenlivet liksom om upplevelser som politiker i Sverige, EU-kommissionär i Bryssel och tjänsteman i FN-toppen. Hon har trivts överallt, utom som kulturminister.

– Jag mötte så mycket missunnsamhet, småaktighet och ankdammsmentalitet. Jag försökte inrätta ett system med kulturrådgivare som kunde förklara sina speciella villkor och berätta vad de behövde. Det tog hus i helvete. Alla som inte fick bli rådgivare, blev helt rasande.

– Ingenting dög, allt blev fel, vad jag än gjorde. Det var som om de kände på sig att jag inte var en av dem. Att jag kom från ett annat håll. Och då gick de till anfall.

Konflikterna med Göran Persson är omskrivna och Margots kritik i boken är redan citerad i media inför bokutgivningen. Däremot citeras inte de positiva uttalandena om Persson – av någon anledning. Men de finns, de också.

Allt i boken är alltså inte mörkt och dystert, tvärtom. Den vimlar av roliga kommentarer och minnen. Bengt Ohlssons sätt att skriva är personligt och helt lysande.

Stort utrymme får förstås det senaste uppdraget som gått ut på att via FN försöka få stopp på det sexuella våld som nästan alltid kompletterar krig och väpnade konflikter.

Att ämnet i sig är fruktansvärt försöker Bengt Ohlsson visa genom att i den löpande texten spränga in kursiverade citat från en av de många rapporter Margot fått ta emot.

Just det upplägget tycker jag inte var så klokt. Man trubbas av och börjar hoppa över det kursiva, det är ju Margots liv man är nyfiken på.

När jag läst ut boken drabbades jag av dåligt samvete och läste jag om allt kursiverat i ett svep. Först då insåg jag hur hemsk rapporten var. Jag är rädd att fler än jag fuskläser – och sedan inte läser om.